Människor, vad har ni på era sinnen, vad gömmer ni i ert hår.
Människor, hjälp mig att se världen från mina fötter som slingrar sig upp mot himmeln.

Människor där ute, hjälp mig att blunda och att bli.
Men, ni människor är tilltygade av vinden.

Människor ser ej längre sina fördärvade ansikten i en hemlig brunn.
Det magiska är borta, samtidigt som denna poetiska rad byter skepnad ...

Jag visste inte, hur jag egentligen skulle börja formulera mig.
Men det handlar egentligen om en slags bikt.

Jag har ställt till det igen, sopat mattan med en annan människa och lekt i djupet av det blodröda hjärtat.

Slingrat mig ner till det undermedvetna och suktat.
Utan att ge och utan att mena.

Om jag bekänner står jag utan allt,även om du får mig.
Mitt liv är på väg att förloras in i dina våta ögonvrår, in i din heta eld.

som slocknar på berget.