Det har alltid och kommer alltid att finnas, dåliga föräldrar. De har ju ingen utbildning i att vara det. 

Utbildning har däremot lärarna men de är å andra sidan inte elevernas föräldrar. En gedigen lärarutbildning, är det då en garanti för att det inte skulle finnas dåliga lärare och vad är då en bra lärare?

Under hela min skolgång minns jag endast två lärare som var bra. Med bra menar jag de som kunde fånga mig, få mig intresserad och vilja veta mer. De fick mig natuligtvis även duktig i dessa ämnen, religion och svenska.

De andra ämnen var jag bara medelduktig i (trots en del fjäsk för de manliga lärarna men till mitt försvar var jag väldigt sent utvecklad) Matte var mitt absolut sämsta ämne och läraren anklagade mig i slutet av åttan för sitt eget psykiskotiska mående. Resten av mattelektionerna spenderade jag i obs-klass och då ritade vi mest rektanglar och cirklar (som jag förövrigt blivit väldigt duktig på men aldrig kommit underfund med vad man ska ha dem till?)

Tjugo år senare hittade jag min religionslärare på min dotters skola. Jag jublade högt när jag läste hennes namn i skolfoldern men min dotter kräktes och sa att hon var en "helt fuckad" lärare?

Nåja, min dotter går i högstadiet och är helt fuckad själv men det intressanta var att hon inte längre var religionslärare utan istället hemkunskapslärare?

På ett föräldrarmöte såg jag henne. Tjugo år äldre... eller kanske jag ska säga, femtio kilo och sjuttontusen bekymmersrynkor senare.

Jag frågade om hon kom ihåg mig och det gjorde hon (som de alla säger) och på min fråga om varför hon inte undervisade i religion längre svarade hon:

"Hade en elev en gång för tjugo år sedan som knäckte mig helt. Hon var mitt moment 22 projekt eftersom jag envisades med att även korkade punkare kan lära sig saker trots liten eller ingen uppbackning från hemmiljön. Till slut blev jag utbränd och min man lämnade mig eftersom han tyckte att jag var gift med skolan. Diagnosen utbränd fanns ju inte på den tiden däremot fanns elchocker, så jag glömde en del och efter min långa sjukskrivning så fick jag detta jobbet som hemkunskapslärare... behövs ju ingen stor hjärna för det."

När jag tänker efter så kan det ju inte vara mig hon menar? Även om jag var punkare och även om hon nu hela tiden kallade mig för Britta (och jag minns den där fjäskiga slynan) men, det viktiga här är att hon riskerade sitt liv för att undervisa, eller liv och liv, det ynkliga liv en lärare nu kan tänkas ha, och det är det som är viktigt.

Kunskap är liv,
ger liv och...

bränner ut en del.