Jag är fortfarande samma tonårshjärta som hopplöst dunkar mot golvet där jag ligger av rädsla för att lämnas och glömmas och vad som helst som är en ursäkt för att gråta. Skillnaden är att nu ska jag hålla reda på omöjligheter och betala räkningar och inredningar. Men ni förstår jag har aldrig varit mycket för kakel och skåpluckor och klinkergolv inte. Jag är mer en kuddmänniska som allt som oftast lagar trasiga möbler med silvertejp och eltejp eller konrads kalasklister som jag önskat i mängder. Inte för att klättra i taket som pippi, nog för att det vore roligt. Men jag är visst något som heter vuxen nu, inte för att jag förstår vad det betyder, men dom gör inte sånt har jag hört.

- Roliga saker alltså.