Nu är det tid
nu ror vi ut
klibbalens kvistar som famlar
efter ekan, gnisslandet mot stockarna
och så vattnet
hur svart och halt det känns mot huden
mot en bräcklig farkosts kropp
hur lent och svalt, hur annorlunda
mot kvistarna, mot luften
vi sjunger till varandra
ibland
oftast är vi tysta


Nu ror vi hem
nu är det kväll
näckrosdammens nattflyn
insekterna i ytspänningen
ser oss kravla iland
ta de första upprätta stegen
människor har fortfarande
en antydan till simhud
ett svagt eko av vågor
i vilset nynnande röster