Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

En fondvägg av skuld.

ingen känner mig

så som jag gör

öpnna dig

viskar vännerna

vad tänker du på

frågar de som råkar bry sig

låt mig stiga

ensam till skyarna

tillåt mig att lämna

marken som ger mig skrubbsår

och leriga skor

gå inte

gnyr någon

men jag bestämmer

kan inte fatta

rätt beslut

dessa ledsamma ögon

penetrerar min själ

och skulden målar

min fondvägg svart

jag hatar svart

era röster är instängda

i byråns lådor

jackans fickor

rösterna lämnar aldrig

min spegelbild

fan vad jag hatar svart.




Fri vers av Hélène
Läst 226 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2009-03-24 22:18



Bookmark and Share


  Dan Linder
ja tycker just att det är slutenheten som är gåtan i texten, instängdheten som gestaltas med fickor och lådor. Bra text, bra känsla.
2009-04-06

    baruk
Mycket intressant att, som jag gjort, försöka sammanfatta något, egentligen ogripbart, genom att sätta samman det kursiverade i Din dikt! Alltså: Öppna dig! Vad tänker du på? Tilåt mig att lämna. Gå inte! Penetrera min själ. Jag hatar svart. Rösterna lämnar aldrig. Fan vad jag hatar svart!

Skulden som "lämnar min fondvägg svart".

Och så rösterna som är instängda i byrålådorna och jackfickorna!

Mycket suggestivt och bra! Och mycket mellan raderna!
2009-03-24
  > Nästa text
< Föregående

Hélène
Hélène

Mina favoriter
Döde dandyn