Hon ser på klockan på bordet. Nästan två timmar har passerat. Hon känner sig fortfarande stark, fastän hon vet att hon imorgon kan se tillbaks på det hon skrivit och finna det luftigt, innehållslöst. Man har alltid en bättre bok i sitt sinne än man klarar av att skriva ned på papper. Hon tar en liten klunk kallt kaffe, och tillåter sig att läsa vad hon har skrivit hitintills.
  Det verkar bra nog; delar tycks verkligen vara bra. Hon hyser ett frikostigt hopp, självklart-hon vill att det här skall bli hennes bästa bok, den som äntligen motsvarar hennes förväntningar. Men kan en enda dag i en vanlig kvinnas liv vara tillräckligt material för en roman? Sarah tummar lätt på sina läppar. Clarissa Dalloway kommer att dö, det känner hon med säkerhet, fastän det så här tidigt är omöjligt att säga hur eller ens exakt varför. Hon kommer, tror Sarah, att ta sitt eget liv.
Ja, det kommer hon att göra.
  Sarah lägger ner sin penna. Hon skulle vilja skriva hela dagen, och fylla trettio istället för tre sidor, men efter de första timmarna felar något inom henne, och hon oroar sig att om hon ihärdar bortom sina egna gränser kommer hon att skada hela företaget.
Hon kommer låta det färdas till osammanhangets rike från vilket det kanhända aldrig återvänder. På samma gång, hatar hon att tillbringa någon av sina vakna timmar med någonting annat än att skriva. Hon arbetar, alltid, mot rädslan för ett återfall. Först kommer huvudvärken, vilken ej på något sätt är någon vanlig smärta ("huvudvärk" har alltid synts som en otillräcklig term för den, men att kalla den någonting annat skulle vara för melodramatiskt). Den infiltrerar henne. Den bebor henne mer än att enbart drabba henne, liksom virus bebor sin värd. Vågor av smärta gör sig påminda, slungar skakningar av bländande ljus i hennes ögon så oupphörligt att hon måste påminna sig om att andra ej kan se dem. Smärtan koloniserar henne,
snabbt ersättande det som var Sarah med mer och mer av sig själv, och dess attack är så mäktig, dess stötta kanter så distinkta, att hon ej kan hindra att hon föreställer sig det som ett väsende med eget liv. Hon kan se det då hon går med Johnny på torget, en florescerande silvervit massa flytande över kullerstenarna, slumpmässigt fastsatta, flytande men helt, likt en geléfisk.
"Vad är det?" brukar Johnny fråga. "Det är min huvudvärk," svarar hon. "Ignorera den är du snäll."
  Huvudvärken är alltid där, väntande, och hennes tidsperioder av frihet, än hur långa, känns alltid pliktbundna. Ibland tar huvudvärken blott partiell besättning för en kväll eller en dag eller två, drar sig sedan tillbaka. Ibland finns den kvar och ökar tills hon själv försvinner. Vid dessa tillfällen förflyttar sig huvudvärken utanför skallen och in i världen.
Allt glöder och pulserar. Allt är infekterat av bländande ljus, skälvande av det, och hon ber om mörker precis som en vandrare vilse i öknen ber om vatten. Världen är precis lika öde på mörker som en öken på vatten. Det finns inget mörker i det tillslutna rummet, inget mörker bakom hennes ögonlock.
Där finns enbart en högre och mindre grad av strålning. När hon passerat över till detta rike av obarmhärtig strålkraft, börjar rösterna höras. Vissa stunder är de låga, okroppsliga mumlanden som kondensceras ut ur själva luften; andra stunder förkroppsligas de bakom möblemanget eller inifrån väggarna.
De är odistinkta men full av betydelse, otvetydigt maskulina, obscent gamla. De är argsinta, anklagande, disillusionerade. De tycks ibland föra en konversation, i viskningar, med varandra; de tycks ibland recitera en text. Vissa stunder, knappt och bart, kan hon utyda något ord.
"Kasta upp," en gång, och "under" vid två tillfällen. En flock svalor utanför hennes fönster sjöng en gång, omisstagligt, på grekiska. Detta tillstånd gör henne djävulskt miserabel; i detta tillstånd är hon kapabel att gallskrika på Johnny eller någon annan som kommer nära henne (skrapande, som smådjävlar, med lampa); och ändock skyddad i detta tillstånd börjar hon också att omslöjas, timma för timma, likt en cylinder. Till sist, när nog med timmar har gått, reser hon sig blodig, skakande, men med full synskärpa och redo, när hon väl har vilat, att sätta igång igen.
Hon fasar sina smärtanfall av ljus och hon anar att de är nödvändiga. Hon har varit fri från dom ett lång tag nu, flera år. Hon vet hur plötsligt huvudvärken kan återvända men hon bortser från det i Johnnys närvaro, agerar med stadig hälsa oftare än hon egentligen känner sig. Hon tänker återvända
till London. Bättre att dö bindtokig i London än att förångas i Richmond.
  Hon beslutar sig, med missnöje, att hon är färdig för idag. Alltid, finns denna tvekan.
Skall hon försöka en timme till? Är hon nu fördomsfull, eller fylld av lättja? Fördomsfull, intalar hon sig själv, och tror nästan på det. Hon har sina tvåhundra och femtio ord, mer eller mindre.
Låt det vara tillräckligt. Hav tro att du kommer att vara här, för dig själv igenkännbar, imorgon igen.
  Hon tar sin kopp, med sin kalla sump, och går ut ur rummet och nerför trappan till tryckrummet, där Henry läser korrektursidor då Johnny är färdig med dem.
  "God morgon," säger Henry glatt och nervöst till Sarah. Hans breda, lugna, stiliga ansikte är rött, hans panna praktiskt taget glödande, och hon kan omedelbart se att, för honom, är det inte alls någon god morgon. Johnny måste ha gormat om någon ineffektivitet, antingen av ny skörd eller rester från gårdagen, och nu sitter Henry och läser korrektur och säger "God morgon" med den färggranna nyansen av ett åthutat barn.
  "God morgon," svarar hon, med en röst som är barmhärtig men försiktigt osympatisk. Dessa unga män och kvinnor, dessa assistenter, bara kommer och går; alla redan har Carolyn blivit anställd (med sitt förskräckliga drägglande, och vart är hon just nu?) för att utföra de jobb som Henry inte tycker anstår honom. Det kommer inte att dröja länge, förvisso, innan Henry och sedan Carolyn har gått vidare och hon, Sarah, nedstiger från sitt kontor för att finna någon ny önskandes henne en ansiktsrodnande, blyg god morgon. Hon vet att Johnny kan vara bufflig, stingslig, och allt annat än omöjligt krävande. Hon vet att de här unga människorna ofta kritiseras orättvist men hon tänker inte stå på deras sida mot honom. Hon tänker inte vara den medlande modern, än hur mycket de ber henne med sina ivriga leenden och sårade blick. Henry är, trots allt, Lyttons bekymmer, och Lytton får gärna behålla det. Han, som sina kommande bröder och systrar, kommer att gå vidare och göra vad det än är de gör i den stora världen-ingen väntar sig att de skall göra karriär på att vara tryckeriassistent. Johnny må vara självlärd, han må vara orättvis, men han är hennes partner, och skötare, och hon kommer inte att svika honom, allra helst inte för stilige, tystlåtne Henry, eller Carolyn, med sin parafit-röst.
  "Det är tio fel på åtta sidor," säger Johnny. Mungiporna runt hans läppar är i så djupa veck att du kunde skjuta in en penny i dom.
  "Tur att vi såg dom," säger Sarah.
  "De verkar vara samlade runt mittsektionen. Tror du att dåligt skrivande faktiskt attraherar en högre grad av olycka?"
  "Hur jag önskar att jag levde i en värld där det var sant. Jag tar en promenad för att rensa mina tankar, sedan kommer jag och hjälper till."
  "Vi gör stora framsteg," sade Henry. "Vi borde vara färdiga vid dagens slut."
  "Vi skulle vara så tursamma," säger Johnny, "att vara färdiga vid den här tidpunkten nästa vecka."
  Han blir glödgad; Henry blir till en finare mer exakt nyans av rött. Naturligtvis, tänker hon. Henry satte typsnittet, och gjorde det slarvigt. Sanningen, tänker hon, sitter lugnt och plumpt, iklädd matrongrått, dessa tvenne män emellan.
Det sitter inte väl hos Henry, den unge fotsoldaten, som uppskattar litteratur men tillika uppskattar, med lika eller kanhända än mer glöd, konjaken och kakorna som väntar vid den verksamma dagens slut; som är godhjärtad och undantagslös och kan knappast räknas med att utföra, i sin tidsrymds lott, det vardagliga livets vardagliga affärer. Sanningen sitter likaså (ack och ve) ej väl med Johnny, briljante och outtröttlige Johnny, som vägrar att skilja på motgång och katastrof; som hyllar framgång framför allt annat och gör sig omöjlig inför andra då han tror bestämt att han kan utrota och laga varje incident i människans historia av svaghet och medelmåttighet.
  "Jag tror med säkerhet," säger hon, "att vi tillsammans kan få boken i någon form av godtagbar skepnad, och fortfarande fira Jul."
  Henry grimaserar mot henne med en lättnad så synbar att hon har lust att lappa till honom.
Han överskattar hennes sympati-hon har talat ej å hans vägnar utan Johnnys, till mycken del på samma sätt som hennes egen mor kunde ha tagit lätt på en kypares misstag under middagen, förklarande för sin mans skull och alla övriga närvarande att den krossade turinskålen värderades till intet; på det att cirkeln av kärlek och tålamod ej kunde brytas; att alla var trygga.

LPWJ svensk version 19/11/06