Att avrätta en förrädare

Han hade utfört mängder av bombräder, men aldrig sett någon av de 1000-tals människor som skadats, lemlästats, dött och sett sina närmste plågas eller dö en kvalfull död vid bombkrevaderna.

Då det var krig var detta en bragd. Han hade vågat livet, erbjudit sig att offra det för sitt fosterland. Med sin skicklighet bakom spakarna, och sina duktiga skyttar ombord hade han dock lyckats hålla sitt bombplan i luften och alltid lyckats fälla sina bomber över de mål som anvisats. Och komma hem. Han var en hjälte. Sista gången han utfört sitt dödsbringande uppdrag hade han döda och svårt skadade besättningsmän ombord och planet blev skrot när det buklandade, om det inte var det redan innan, sönderskjutet som det var. Landningsställen kunde bara fällas ut delvis och hjulen var punkterade. Lyckligtvis tog det inte eld, inte heller vid landningen, så de sårade ombord inklusive honom själv kunde tas omhand. Han hade gjort en ärorik insats för bombflyget och skulle nu skonas från dess risker framöver. Oddsen var nämligen mycket dåliga för dessa flygare. Det räckte nu.

Själv var han hyggligt rehabiliterad och brann av iver att få göra fler insatser för sitt fosterland. Men han var så skadad i ena handen att han inte kunde flyga mer.

Det nya uppdrag som förelagts honom var att mörda en spion eller förrädare bland motståndsmännen i den av fiendelandet ockuperade landsändan. Han hade bott i fiendelandet några somrar för att lära sig det språket. Hans språkkunskaper hade finputsats till nära perfektion under rehabiliteringen, och det skulle mycket till för att hans lilla brytning skulle avslöja hans härkomst, om han kom i direkt kontakt med ockupationsmakten. Han hade flera olika identitetshandlingar. För honom själv var nog detta uppdrag lika livsfarligt som flygräderna, då hans vapen skulle avslöja honom, om de upptäcktes.

Att avrätta en spion var något han såg fram emot. Det rörde sig ju dessutom bara om ett enda människoliv. En gammal gubbe. Han hade dödat 1000-tals med bomber. Detta skulle han säkert klara av.

Med handgranater, giftampuller, injektionssprutor och minipistoler, och en försvarlig bunt falska fiendesedlar, och annan rekvisita, fördes han mot den av fienden kontrollerade landsänden i en liten motorbåt. Hans pappa körde båten. Det som behövde sägas mellan far och son var redan sagt före avfärden. Nu spanade de, koncentrerade, tysta, efter fiendeögon. Mörkret gjorde det hela mycket svårt, men då fadern fiskat i dessa vatten i hela sitt liv kändes det som att läget var någorlunda under kontroll.

De letade efter en viss brygga, som han badat vid som barn. Flera år före kriget. Där visste de att båten kunde komma intill. Det var beckmörkt, blåsigt och nästan minusgrader. Motorn var extra omsorgsfullt ljuddämpad inför denna färd, och porlandet från svallvågorna hördes knappt över ljudet från bränningarna som passerades, sista biten mot bryggan. Med ledning av dessa ljud var de nästan säkra på att de var på rätt plats.

Han gick upp på fördäcket med ryggsäcken i handen och hoppade iland så mjukt han kunde. Båten backade och försvann. Det kändes konstigt att vara på uppdrag i slitna och smutsiga bondekläder, och med falska identiteter. Det var fel brygga, visade det sig. Men vad gjorde det. Vattendjupet räckte och det var ju rätt trakt, och den kände han rätt väl. Måtte pappa också inse att de kommit lite fel, så han kommer hem utan att gå på grund och frysa ihjäl på klipporna.

Spionen var i 70-årsåldern, en i sin hemstad uppskattad pensionerad latinlärare, som också haft hand om skolans lilla bibliotek. Enligt uppgifterna om honom hade han, före kriget, låtit köpa en försvarlig mängd kvalitetslitteratur om fiendelandets historia. Dessa böcker hade lånats ut i ganska stor utsträckning till personer, vilkas identitet han inte kunnat redogöra för, i sina diskussioner med andra män i motståndsrörelsen, här på andra sidan fronten. Fienden hade nu återinsatt honom i sin funktion som bibliotekarie. Väldigt många böcker hade bytts ut, och i vissa fall ersatts av böcker som ockupationsmakten ansåg främja deras syften. De borttagna skulle användas av ockupationsmaktens soldater som toapapper, var det sagt.

Men de böcker som läraren själv införskaffat om fiendelandet, bara några månader före krigsutbrottet, fanns i stort sett kvar. Några var borta då läraren själv tagit bort dem, och lagt dem i en kartong i källaren. En motståndsman, som sett detta, hade också noterat att dessa böcker inte varit orörda i sina hyllor. Lite märkligt då ju ingen lånade dem numera. Vore livsfarligt. Motståndsmannen funderade länge över detta innan hade kommenterade saken. Det gäller ju att inte skapa onödiga misstankar i det virrvarr av rykten som redan rådde. Till sist frågade han läraren varför han tagit undan dem. ”Duger våra åt fienden så duger deras åt oss! Som toapapper” sa läraren. Därmed fick saken bero en tid.

Han kunde ju ha gjort detta i vällovligt syfte, men det kunde lika gärna vara så att han därmed överfört information till fienden. När motståndsmannen senare bläddrade igenom böckerna i källaren fann han att vissa sidor saknades, och någon naturlig förklaring till att just dessa rivits bort kunde han inte finna. Om det gällde toapapper borde man ha börjat i ena änden. Vidare fanns det många gamla dåliga deckare i biblioteket, som hade en för det nya ändamålet lämpligare papperskvalitet. Detta var ju kvalitetslitteratur. Hans misstankar stärktes. Det finns ju alla möjligheter att skriva meddelanden i böcker som sedan ”lånas” av ockupationssoldater.

Han rapporterade sina iakttagelser och rörelsen beslöt att sätta den annars så respekterade läraren under diskret övervakning. Givetvis sades inget om dessa iakttagelser till läraren. Han skulle inte ana att han själv var en bevakad motståndsman.

Ett antal sabotage mot fiendeofficerare hade misslyckats, de hade avblåsts i sista stund, då ovanligt stark eskort medföljt just då sabotagen skulle genomföras. De tycktes ha varit förvarnade, och om händelser som ska se ut som olyckor, avslöjas som sabotage, kan det kosta 100-tals liv i hämndaktioner. Kvinnor och barn förskonas inte.

Ockupationssoldaterna var för det mesta vänliga i sitt tonfall, för att i någon mån få sympati. Och kanske lite extra information. Inte minst via unga kvinnor. Men när något sabotage genomförts som kostat liv kunde följderna bli hur fasansfulla som helst mot de civila i trakten. Då gick ingen säker.

Det är svårt att hålla ihop en motståndsrörelse. Det finns mängder av privata relationer och lojaliteter, från långt före kriget, som är omöjliga att hålla under kontroll. Detta försvåras ytterligare av att barn, män och kvinnor tas till förhör av fienden, under hemska former, och förses med desinformation, och hot avseende sina närmaste. Vidare var det ett virrvarr av motstridiga rykten om varför den politiska konflikten trappats upp så till den grad att kriget brutit ut. Det hade pågått nästan ett år nu. Uppgifter stod mot uppgifter. Många skakade på huvudet till en början, men allteftersom nära och kära drabbades, växte ett starkt och förblindande hat fram, vars ursprung man inte längre reflekterade så mycket över. Rykten om angiveri tillkom efterhand, då en del sjuka och handikappade personer, som knappast kunde ha gjort något olämpligt, fördes bort för att – som regel – inte återkomma.

De som återkom berättade nästan undantagslöst att de fått lite mat, behandlats ganska väl och utsatts för påverkan att skapa förståelse för ockupationsmakten och att allt skulle bli bra när man åter skulle få stabilitet i den här delen av världen. Dvs när kriget var vunnet av dem. Självklart var dessa återvändare inplanterade för att skapa splittring i motståndsrörelsen. De förbjöds tala om detta utom när ockupationssoldater var i närheten. De blev också en andra klassens motståndsmän. Sådana man inte helt vågade lita på.

Mannen som rapporterat om de undanlagda fiendeböckerna hörde till denna kategori. Vilken agenda hade han? Var de utrivna bladen något han gjort själv för att misstänkliggöra läraren. Så läraren blir oskadliggjord av sina egna. Sådant kunde främja ockupationsmaktens syften. Eller så var han verkligen spion. Vem avslöjade planerna om de arrangerade olyckorna som skulle drabba fiendeofficerare? Det fanns inte så många som kunde veta om dem. Hur det förhöll sig var svårt att veta, då läraren var en person som många sökte tröst hos och som alltid varit mycket hjälpsam. Men han var änkeman efter en kvinna som avlidit 20 år före kriget och som kom från fiendelandet. Var hans lojaliteter påverkade av frun och hennes släktingar? Då han ju var över 70 år var han tämligen orörlig. Han kunde ju inte delta i de handgripliga motståndsaktionerna som man eftersträvade, utan användes för att hantera och sprida motståndsrörelsens information. Någon annan uppgift fanns inte för honom och han verkade sköta den så väl, som man kan förvänta sig.

Uppdragsgivaren till piloten, den blivande mördaren, hade inte redogjort särskilt detaljerat för skälet till att denna lärare skulle mördas.
Han visste att det hade blivit omöjligt att upprätthålla tillräckligt sekretess i motståndsrörelsen med den osäkerhet som läraren innebar. Vidare kände man sig rätt säker på att läraren pratade bredvid mun. Och hans skäl behövde man ju inte fördjupa sig i. Nu skulle han bort.

Orsaken till det tillvägagångssätt som nu beslutats var att starka lojalitetsband, och framtiden på orten, gjorde det ytterst vanskligt att försöka få någon av männen från orten avliva den populäre läraren. Skälet till att han skulle avrättas var att misstankarna blivit ”tillräckligt” starka. Något som till viss del bestod i iakttagelser av hans bemötande av fienden när de kom in på biblioteket. Detta röjdes av några flickor som sett till att vara där samtidigt, för att iaktta och rapportera. Det är ju inte konstigt eller misstänkt om flickor tittar på unga män, oavsett var de kommer ifrån. Så deras iakttagelser av fiendens ansiktsuttryck visavi läraren, blev ytterligare bevis mot honom. Vidare var det lite märkligt att han nästan aldrig beklagade sig över hunger. Mat var det utomordentligt ont om, och något man ofta talade om. Å andra sidan visste man att han sörjt sin fru länge utan att beklaga sig, så detta kanske inte betydde något. Kanske.

Så till sist tog således ledaren för motståndsrörelsen kontakt med sina militärbefälhavare på ännu inte ockuperad mark för att få läraren röjd ur vägen. Att flytta på honom visade sig inte vara genomförbart. Att ange honom så han försvann med hjälp av fienden skulle ju inte fungera. Han var ju deras man, kanske. Vidare skulle nog det försvåra ett senare dråp.

I krig behöver inte bevisningen hålla samma nivå som i fred. Beslutade handlingar av denna art kunde ju slå fel, och man räknade med att det. Totalt sett, skulle verksamheten gagna nationen, inte minst i antalet räddade liv, om man agerade på dessa grunder. Om en eller annan beskyllning eller information varit falsk missförstådd eller så och lett till felaktiga beslut, dvs att oskyldiga ibland dödades, kunde det inte hjälpas. Krig är alltid fasansfulla. Alltid.

Vår f d pilot funderade över sin uppdiktade bakgrund, medan han till fots närmade sig orten, där läraren verkade. Måtte ingen vilja syna hans ryggsäck. En ljuddämpad pistol skulle skydda honom mot denna risk. Ganska patetiskt. Han skulle ha räddat sig med fallskärm efter att flygplanet skjutits ner. Visserligen kom han från fel plats med tanke på var de nu aktuella striderna stod, men det är lätt att tappa orienteringen och komma ur kurs om man blir förföljd av fientligt jaktflyg. Och flygplan går fort. Så hette det att han fått hjälp av någon bonde att få civila kläder för att kunna ansluta sig till motståndsrörelsen. Vem, visste han inte. Han hade bråttom att ansluta sig.

I hans verkliga agenda ingick att försöka säkerställa bevisföringen mot läraren och, om detta inte gick, ta reda på vem det annars kunde vara som, mer eller mindre oavsiktligt – man vet ju aldrig – avslöjade de planerade sabotagen. Och oskadliggöra denna Någon Annan. För att göra detta behövde han bekanta sig med läraren. Senare. Han sökte först upp ledaren för rörelsen, utväxlade koder och visade allt han hade med sig. På så sätt undanröjdes alla tvivel om han var en femtekolonnare. Han fick delta i de planeringsmöten som hölls. Dessa hölls naturligtvis på olika platser och i största hemlighet. I regel var läraren med, men det var ingen hemlighet att olika män ansågs olika lämpliga för de mest centrala mötena. Att misstänksamhet var ett stort problem, var klart för alla, så att inte alla fick all information, var något som accepterades.

Vår pilot var alltid med. Ibland på tu man hand med ledaren. Han märkte genast hur obehagligt ledaren tyckte det var att avrätta läraren. Piloten fick samma känsla. Det var fruktansvärt obehagligt för honom att detaljplanera mordet på denne sympatiske gamle man. Han hade fått utrustning så att mordet kunde utföras på lite olika sätt. Så han hade ganska fria händer i detaljerna. Parallellt med att fundera ut det lämpligaste tillvägagångssättet, sökte han efter ytterligare bevis. Dvs om någon annan kan tänkas ha talat bredvid mun. Kanske var det så att ockupationsmakten själv hade mikrofoner eller annat, som gjorde att det inte behövdes något spioneri för att avslöja sabotagen. Han kom ingen vart.

Efter en tid frågade ledaren, tillkämpat karskt, och rakt på sak, hur mordet skulle gå till. Piloten hajade till och sa: Detta är orätt. Vi bara gissar. Han kan vara totalt oskyldig och lika patriotisk som du och jag. Ledaren vände sig bort och var tyst. Så sa han lågmält och med tårar i ögonen. Det är krig. Vi har inget val. Jag har redogjort för läget och vi har fått våra order. Och du vet ju situationen. Många som fått dina bomber på sig var väl också oskyldiga?

Det blev tyst en lång stund. Har du någon sprit? Jag måste ha en rejäl fylla efteråt. Detta är förfärligt. Jag har dödat och lemlästat 1000-tals, och många har inte haft ett dugg med kriget att göra. Bara råkat bo där jag skulle fälla bomber. Men jag har varken sett dem eller pratat med dem. Och om det råkar vara någon av mina vänner från när jag var barn så har jag sett det som olycksfall i arbetet, och bara skakat av mig. Nu försöker jag trösta mig med att det är en gammal man, som fått leva länge och knappast kan ha mer än något decennium kvar ändå. Men det hjälper inte alls. Detta är fruktansvärt!
Kan ingen människa stoppa detta vansinniga krig???
Jo, sa ledaren tyst. Sprit kan jag ordna. OK. Hur gör du?

- Häromdagen bjöd jag honom (läraren) på lite te jag tagit med till biblioteket och vi började prata om privata intressen från förr. Det visade sig då att han som latinlärare specialiserat sig på latinska ingjutna texter på kyrkklockor, och att han tittat på mängder av kyrkklockor världen över, men att han ännu inte gjort det här. Han visade en hel del böcker han skrivit om saken. Han hade tänkt doktorera i detta ämne, men så kom en massa annat emellan, och det blev ett vanligt fritidsintresse. Lustigt att man aldrig ger sig tid för saken här hemma! Och snart kunde det vara för sent, för kyrkan är ju så skadad att klockan inte längre kan ringas. Kanske faller den ner och förstörs snart.

Då fick jag en fasansfull idé. Jag skulle "hjälpa" honom att läsa av den. Fotografera. Man kan ju komma rätt högt i tornet, fast inte ända upp till klockan längre. Om han och jag prövar, och försöker lösa detta, så borde jag hitta ett ställe med tillräcklig fallhöjd och knuffa ner honom. Så berättade jag om min (ena) idé och om den behändiga kameran. Han sken som solen!
- Men vågar vi gå upp dit som det ser ut nu, sa han.
- Vi lever i farliga tider och får väl hjälpas åt. Vore bra om du kommer efter mig som handräckning.
- Visst! Klättra på dessa stegar uppe i tornet kan jag fortfarande. Även om det naturligtvis kan vara svårare nu.

Men tänk om konstruktionerna ni klättrar på rasar, då stryker du ju med själv, sa ledaren!
Du, det vore en befrielse i så fall, och se det då som bevis för att vi haft fel. Jag bryr mig inte.
Men får du verkligen med dig honom upp då? Jag får försöka. Det verkar så. Lyckas inte detta får jag väl hitta på något annat. Tanken är att komma så nära klockan att jag kan fotografera den, och sedan när jag räcker honom kameran, då tar jag tag i kragen och trycker honom över räcket, eller vad som finns kvar av det.

Får man säga lycka till? sa ledaren.

Nej, helst inte. Nu ska jag läsa lite om det han skrivit om saken så jag verkar seriöst intresserad, och inte drar på mig några misstankar. Han är ju inte dum han heller, och kanske anar alltihop och testar mig. Så vill jag att lite anteckningar och annat ska vittna om att det var just klocktexten det gällde och inte en avrättning. Fienden kan ju intressera sig för våra annars ganska oskyldiga förehavanden.

Så kom tillfället. Det var ganska varmt och lätt molnigt. Dvs ganska bra förhållanden för fotografering. Kameran skulle innehålla film med den latinska texten. Hela texten, så detta skulle komma att ta lite tid. Han ville verkligen göra jobbet. För eftervärlden. För lärarens skull.

Läraren undrade om det var så bra att klättra med en så skadad hand. Då taket var borta kunde det ju vara halt av regn. Tänk om du halkar och ramlar ner. Följer du med och håller kameran? Det är ju inte säkert vi kommer åt, men om vi är två ökar väl chanserna. Jo, det var vi väl överens om?

Omkring 30 meter över marken var det stopp. Det fanns inte en chans att fotografera hela klockan. Läraren och piloten följdes åt, tog några bilder. Så man har gjort vad man kunnat, som de sa. Man kanske kan lista ut vad resten ska vara.

Bilderna var tagna. De stod båda på en stabil stege som verkade helt oskadd i sig, men brant. Något räcke fanns inte. Piloten skakade av tanken på vad som nu skulle göras. Han hukade sig ner, räckte kameran åt läraren, men strax innan läraren tagit den släppte han kameran, tog ett stadigt grepp som om lärarens kavajärm och välte ut honom över bråddjupet. Hans skadade hand gjorde fruktansvärt ont när han gjorde detta, så han fick inte den kraft han räknat med.

Läraren föll inte över stupet utan rasade ner längs stegen de cirka 5 meter det var till den plattform där stegen började. På vägen ner slog han emot flera bjälkar som satt löst efter bombangreppet mot kyrktornet. Dessa följde efter och till sist låg han där, bland annat med bruten rygg, ett ymnigt blödande huvud och nästan orörlig. Han var vid medvetande men tyst.

Piloten klättrade ner varsamt, för vägen ner var nu extra svår för de bjälkar som lagt sig ännu mera i vägen. Detta var ett fruktansvärt ögonblick. Alla instinkter säger: Säkerställ andningen! Stoppa blodflödet! Trösta, inge hopp och vara vänlig! Men han skulle ge honom nådastöten. Dessa steg neråt var de tyngsta i hans liv. Han sa ingenting, läraren verkade totalt livlös men tittade oförstående på honom och sade med uppgivande av sina sista krafter: VARFÖR? Sedan tittade de på varandra en lång stund. Utan förebråelse.
Tysta.
Tårarna rann på piloten, som försökte säga något. Som att det skulle vara så smärtfritt som möjligt. Men orden kom inte. Så skakade läraren lite lätt på huvudet och hans andetag blev allt tyngre och långsammare för att när som helst ge upp andan. Strax innan ville piloten säga något om spionerimisstankar. Men det blev ”Förlåt!” Det kändes viktigare. Så slöt läraren ögonen, antydde en nickning och gav slutligen upp andan.

Piloten behövde inte vräka honom över plattformskanten.