Allt som någonsin känts rätt
vet plötsligt inte sin plats.
Nu tvivlar jag på det enda stadiga
som aldrig svikit.
Varför?
Irritationen över min egen dumhet
finner inga gränser.
För jag vet ju att i slutändan
så kommer jag fram till
exakt samma slutsats som alltid.
Du finns.
Jag vet att Du finns.
Hur kommer sig det här?
Jag är ärketvivlaren,
kan någon banka vett i mig,
snälla,
slå mig till förstånd.
Du måste finnas, Du måste.
Jag vet.
Men nu gråter tron i mig,
översvämmar alla sinnen
och jag ser ingen livboj.
Ta tag i mig,
jag vet att Du kan.
Men vad ska man göra när inget runtom
agerar enligt manus,
när alla slår och sparkar på stadigheten
och när armarna är för svaga för att klamra sig fast?
Jag vet inte.
Slå mig till förstånd
och banka tro i mitt hjärta.
Jag vet att det som består
är det som jag kommer fram till...
...så småningom.
Kom närmare,
jag vill komma fram nu!