med lekande tungspets

väter jag
ler

en kyss utan... utan..

finner en åder fylld, tonad blå

inåt - sjunker

jag så i doften
famlar längs hud, kropp

av självklar
absolut självklar

helhet

jag spretar
(för att jag vill så mycket)

finner min kropps gränser raderade

eld

fångar småningom upp bröstkorgs

behåring
sakta, medvetet, nära, lystet

strå för strå

sluter våra anletens mjukaste

närvaro

inhalerar hud
dig

det är tungt, som att drabbas

öppnar upp, särar - blottlägger

erövrar

det svullna
och hårda och pekande och

så underbart
så befriande lent
så

magnifikt

och fingrar
som i förlängning handflata möts

i betydelse

evighet