hon går fort, ja hon springer nästan. Magen skriker av hunger. Hon hör deras röser eka i hennes huvud. Det blåser och regnet piskar henne i ansiktet. Hennes vita tröja är nästan genomskinlig vid det här laget. Hennes ben går av sig själva, Hon Måste hem, Hon bara måste. Det hugger till i magen igen. Hon förstår att det är fel. Det är fel av dom att säga så. Hon har slutat äta. Då Kanske dom slutar prata. Men hon vet att det inte är sant. Hon hatar dem, för det de gjort mot henne och det de får henne att göra mot sig själv. nu rinner regnet längs hennes kinder, Det är inte tårar, Det vet hon. Hon kan inte gråta längre. Hon vet att det är fel. Men det är hennes fel, ingen annans. Hon börjar bli yr, Det är kallt. Nu ser hon hennes hus. bara lite till tänker hon när hon plötsligt faller till marken. överansträngd, Stressad och hungrig svimmar hon. När hon slår upp ögonen en kort stund efter hon ramlat orkar hon inte ta sig upp. Hon känner inte när hon rör på armen. Hon orkar inte känna. Där ligger hon. En dag, I september. Hon tittar upp mot den gråa himlen. Nu gråter hon.