Vårsolstrålarna glittrar mot den vita snön utanför mitt hus. Trots den ilande vinden och snön som täcker marken kan jag känna hur våren äntligen är på väg, efter månader av mörker och kyla. Om jag tittar ner kan jag skymta en gul krokus under den glittrande snön. Den kämpar sig ensam upp genom det tunga snötäcket för att komma åt det varma solljuset. Den vill bara nå upp och kunna visa sina vackra gula blad för världen. Det beundrar jag den för.

Om jag ändå kunde vara lika stark som den vackra gula krokusen. Om jag ändå kunde kämpa mig upp bland all skit och stolt ställa mig upp och känna att jag faktiskt klarade det. Men det kan jag inte. Istället ser jag bara farorna för krokusen som lurar där ovanför snön i den osäkra världen.

Jag ser att det finns människor som helt oprovocerat får för sig att plocka vackra gula krokusar som slagit ut i snön. För att sedan sätta dem i en liten vas på något bord någonstans. Att hamna som dekoration på någons påskbord, vissnande hängandes över kanten på en liten vas kan inte vara en krokus dröm för framtiden.

Det finns även de som trampar på vårblommorna. Vissa med flit, andra inte. Att kämpa sig upp genom all den blöta, tunga snön bara för att en sko ska vara de första jag ser innan jag sen hamnar nertryckt, avbruten och ensam i den kalla snön igen skulle inte vara värt det.

Det värsta för krokusen vore ändå att se människa efter människa gå förbi utan att någon märker hur vacker den är. Att bli helt ignorerad när allt man vill är att visa världen det vackra med just en gul krokus i solljuset. Att behöva upptäcka att ansträngningarna krokusen gjort varit helt förgäves på grund av att folk är för upptagna eller har för bråttom för att stanna upp och se de vackra sakerna som finns överallt i vardagen.

Jag vill inte bli plockad från mina rötter och mitt hem. Jag vill inte heller bli nertrampad och lämnad ensam eller ge mitt allt för att förgylla någons vardag bara för att bli ignorerad. Då är det lättare och framförallt enklare att krypa ner under täcket igen och gömma sig. För oavsett om täcket är gjort av tyg med värmande dun eller av isande kall snö finns det till för att skydda oss från alla jobbiga saker som väntar oss om vi går utanför det och under det känner vi oss trygga från omvärlden.

Det jag inte vet när jag tänker på det sättet är att jag faktiskt kan lära mig något om den gula krokusen som försiktigt men envist kämpar sig upp i snön bredvid mitt hus. Saker som jag faktiskt borde lära mig och som vissa andra människor redan betraktar som helt självklara. Saker som att jag aldrig kommer vidare någonstans om jag bara ger upp hela tiden. Att jag måste ta chanser, även om det betyder att jag misslyckas ibland. Och att man lär sig av sina misstag och de kan t.o.m. göra mig starkare.

Det finns ändå en chans att krokusen efter allt slit äntligen får se solljuset. Att en familj kommer gående. Precis innan pappan är på väg att trampa på den skriker dottern till honom att akta den fina blomman, för den vill hon ta med sig hem. Då säger mamman att gräsplätten som blomman växer på är någon annans tomt och att man inte borde plocka blommor därifrån. Istället går familjen iväg med den lilla dottern som skriker att hon ändå vill ha den fina gula blomman. Den gula krokusen som växer där i solljuset.