det är inte fängelset som bygger murar

utan det är hoppets saknad av arkitektur

omgärdat nät, av osynlig vision

-

-

när han hade uttalat orden så satt jag en stund och funderade, lät benen vila nedanför parkbänken. Den där äldre mannen, runt sextiofem, med ljust grånat hår i en bakåtslickad kam. Yviga mörka ögonbryn, gröndimmade ögon med klokhetsgnister i . Ett lugn över en erfaren själ,vars spontana leende värmde hela hans ansikte. 

- det är inte bara kunskapen som är makt, fortsatte han, utan det som också aldrig fick plats. Vi väljer själv hur vi måste agera i alla livets skeende..om du skall fylla en skål vatten vid bäcken..låter du då skålen sjunka under ytan för att fylla den..eller ställer du dig vid rinnande höjd och låter det falla ned istället..? Eller kan du vänta en styck tid..för att regnet skall droppa ett hav i din bägare ? Människor är mycket lika.

Det finns knappt något som skiljer oss åt. Dåtiden nutiden och framtiden. Detta är de enda tre elementen som skapar vår jord. Som naturen. Den befintliga naturen har sina fasta säten, men den mänskliga är mer komplicerad än så.

Vi lever i symbiotiskt förhållande inom vår egen natur som vi inte alltid kan förstå. Solen förstår inte regnet, men de samspelar. Orkanen förstår inte brisen, men de samspelar. och ger den ett levande uttryck. Precis som mänskliga sinnen. Skillnaden är att naturen inte behöver förstå. Men människors innersta kunskap om sig själv är makt. Det är därför vi upplever oss fattiga och stundom sårbara, för att vi inte ser symbiosen i våra inre naturer.

Jag tände en cigg och lutade mig tillbaka.

- så..? Hur fyller du din bägare då..? frågade han och vände sig om mot mig

- det som inte heller fick plats..är också fyllt ?

- och just det där..är din makt.

Sedan reste han på sig, sträckte ut armarna i luften

och gick