En fråga jag bara måste ställa även om jag inte vill veta svaret
-Varför måste du dö? Det var ju bara 16 år sedan du föddes.
Han tittade upp och mötte min blåa blick med ilska.
- Det är den där förbannade cancerbölden jag har i hjärnan.
Jag svalde ner tåren på väg upp och viskade blygt:
- Men vi skulle ju alltid vara vänner... Vi skulle alltid finnas där för varandra... Hur ska du kunna finnas där för mig när du ligger där i jorden och är död...
Han log för första gången och sa ömt medan han sakta smekte mig över kinden:
- Du vet mycket väl att jag alltid kommer att finns där för dig även om du inte kan se mig! Varenda gång du tänker på mig, kommer jag att finnas där för dig. Du är min syster och jag älskar dig, glöm aldrig det och jag kommer alltid att vara den som skyddar dig från allt ont. Tro på det och jag kommer aldrig att svika dig, min allra käraste syster.
Jag fick svårt att andas. Han hade inte långt kvar, min storebror. Min allra käraste storebror. Jag brast i gråt och kramade honom länge och hett. Det skulle jag inte få göra imorgon.
- Jag kommer alltid att tro på dig bror, alltid.
Smärta och sorg och glädje och hopp. Livets melodi. Imorgon skulle hans liv inte finnas längre, men i mitt hjärta skulle det alltid gro. Du har mitt löfte, bror alltid.

Och vi lutade oss mot varandra tills den ena inte kunde se, medan den andra såg för mycket.