~*~

Djupa sår av Åska hade nedgrävt, och omsorgen
Satt på hans bleknade kind, men under Ögonbryn
Av orädslans mod, och omtankens Högmod
Åväntande hämnden: grym hans blick, men utsände
Tecken på ånger och passion att beskåda [605]
Hans brotts kompanjoner, följare snarare
(Helt olika de som en gång sågs i sällhet) förd'mda
För alltid nu att få sin pinas lott,
Miljoner Andar för hans skull bestraffade
Av Him'len, och från Evig Prakt utslängda [610]
För hans revolt, ändock trogna som de stod,
Deras Ära förtvinad. Som när Himmelens Eld
Haver försvärt't Skogens Ekar, eller Bergens Pinjer,
Med brynt yta dock med sin ståtliga framväxt nu bar
Stå på den sabla heden. Han förber'dde nu [615]
Sitt Tal; varpå deras dubbla Led de böjde
Från flank till flank, och hälften omslöt sig runt honom
Med alla sina Gelikar: uppmärksamheten höll dem stumma.
Trenne gånger han försökte, och trenne trots denna skymf,
Tårar liksom Änglar gråta, framrämnade: till sist [620]
Ord sammanvävda med suckar fann sin väg fram.
O Myriader av odödliga Andar, O Styrkor
Oförlikliga, utom med de' Allsmäktige, och denna strävan
Var ej helt utan glans, om än själva händelsen var av förfäran,
Som denna plats vittna om, och denna förskräckelsens förändring [625]

John Milton 1667
LPWJ svensk version 08/04/09