Bara den släckta själen hörs i vinden

En torkad ros

slår i stället

för hjärtat i bröstet


Du går över berget

och

jag går genom älvdalen


Jag ser i drömmen

vårt avsked


Vem har hört mig skratta,

Vem har hört mig gråta ...


Skuggan,

kroppens sorgdräkt

är min nu


och


bara den släckta själen

hörs i vinden

Fri vers av Sladjana Zubcevic
Läst 1087 gånger och applåderad av 17 personer
Publicerad 2009-04-08 20:52

Skriv ut
Spara som PDF

Gisela Nordell mycket vackert tecknat porträtt av avvisande den sorg som följer rosen vissnar.. 2009-05-01

Bibbi Vemodsvackert! 2009-04-19

Junitvillingen Vemodigt, vackert, berörande...en oerhört välformulerad dikt - bara den med stort djup & mycket känsla kan skriva så här fantastiskt - du är fenomenal på att uttrycka dig! När kommer din första bok? Gillar även rubriken - wow! * kram * 2009-04-18

Ken Cassel Också Vackert Mera kramar och mera leenden :)) 2009-04-16

Michaela Dutius Att göra poesi av det svåra en konst du behärskar suveränt bra 2009-04-11

ramsesII vägen är inte alltid lätt att se/ men när man väl kommer ut och fram/ ja/ då är livet med dess erfarenheter en gåva som man med gott mod kan titta tillbaka på/ för att sedan glädjas och fröjdas.../ 2009-04-09

Suzy med punkterna Sorgset tungt går stegen. Mycket vackert skildrat. 2009-04-09

Eaglemountains Sorgligt men vackert formulerat 2009-04-09

issac.a.m Vemodigt och sorgligt!!! 2009-04-09

Eva Langrath Sorgesamt vackert Eva 2009-04-08

* Ammi * kroppens sorgdräkt är min nu .. talande och vackert som vanligt kram 2009-04-08

Roula O vackert och vemodigt... 2009-04-08

Al Lanzon Vackert, sorgsamt skrivet! 2009-04-08

Ewa-Britt Nilson En ros, som falnar är allt av elden, som finns kvar... Jag hoppas den kommer igen en gång, som den var... 2009-04-08

Vilhelm Kvist vem har hört mig skratta, vem har hört mig gråta... många kan se men vem förstår? min tolkning av denna skickliga rad...tack! 2009-04-08

anits Vackert, sorgligt och vemodigt, med en mycket passande bild till 2009-04-08