En gammal dikt tillägnad min lilla mormor som våren 2004 fick en stroke i hjärnan och sedan dess inte varit sig lik. Ta vara på dem ni älskar, man vet aldrig vad som händer...
Du gamla med tusen leenden
Du gamla med tusen leenden
aldrig vill jag se dig gråta igen
dina ögon var aldrig menade att fälla tårar
dina läppar endast skapade att le
Dina ögon, tänk allt de sett,
all den kunskap de gömmer
tänk att veta vad du vet
Du gamla med de smittande skratten
aldrig vill jag se dig se ner på dig själv igen
Din tunga var aldrig menad att uttala självförakt
det skär i mitt innersta var gång jag hör hur du kränker dig själv
Du gamla med hundra års vishet
Dina vita lockar döljer tusen tankar
de var aldrig menade att rymma sådan oro
en hel värld får plats i ditt hjärta
och alla jordens barn i dina böner
tänk att älska som du älskar
Tusen leenden
det är så jag alltid ska minnas dig
Du gamla
jag hoppas du vet hur jag älskar dig
jag visste det inte själv
förrän jag vilade blicken i din himmelsgrå
och rörde vid din hand av silkespapper
Du visa med kärlek i orden
Tänk allt du lärt mig
alla avtryck du satt i mitt liv
din styrka ger mig styrka
din kraft ger mig kraft
Du vackra med tusen leenden
Du
är för alltid min ängel