Det finns dom som tror, att bara för att de har familj, barn och vänner som säger de rätta tingen, möjligen inte lever i egen misär. Enskildhet. För att de själv är lika havande i livets variabler av tillstånd. Tomma, ensamma. Sökande och förkastade i sina inre tillstånd av betydelselösa rikedomar.

De finns de som också stänger ner och avslutar sina kapitel med egen fri vilja, och hävdar att det var den andres fel. Det finns de som får ont av att läsa kloka ting, som om de retade sig på en annorlunda förmåga för en sanning bortom deras egen horisont, att väcka ett ljus hos andra väcker förtvivlan över sitt eget släckta..

Det finns ett tillstånd av djup sorg, apati och orkeslösa fundament bakom alla de där meningarna som täljs.

Det är just därför

vi alla kallar, oss

Människor