***

Från Människans Första Olydnad, och Frukten
av det Förbjudna Trädet, vars förgängliga smak
Bringade Döden in i Världen, och allt vårt lidande,
Med förlust av Eden, tills en större Man
Återbördar oss, och återtar det sälla Sätet, [ 5 ]
Sjung Himmellju'a Musa, att uppå den hemliga Toppen
av Oreb, eller av Sinai, inspirerade visst
den Herden, som först undervisade den utvaldas Säd,
I begynnelsen hur Him'len och Jorden
Reste sig ur Kaos: Eller om Sions Berg [ 10 ]
Fröjda eder än mer, och Siloas Bäck som flöda'
Fort av Guds Orakel; därmed invokerar jag
din hjälpande hand till min äventyrliga Sång,
Att den utan medelnivå ämnar sväva
Ovan de' Aoniska Berg, medan den sträva [ 15 ]
efter Saker Ofärdigställda ännu av Prosa och Rim.
Och högst av allt Du O Ande, som dock föredraga
Före alla tempel de' upphöjda hjärtan ock rena,
Instruera mig, ty Du vetom; Du från den första
Väldiga realiteten, och med mäktiga vingar utspridda [ 20 ]
Duvlikt sutto grubblande uppå den väldiga Avgrund
Och gjord' den havande: Vad som i mig är mörkt
Illuminera, vad som är lågt uppres och stödjen;
På det att på höjden av detta stora Argument
Jag må uppnå Evig Fruktsamhet, [ 25 ]
Och rättfärdiga Guds tänkesätt för människan.
Säg först, ty Him'len döljer intet för eder syn
Ej heller de djupa Helvetestrakterna, säg först av vilken orsak
Flytt'de våra Forna Föräldrar i sitt lyckliga Tillstånd,
Begåv'de så högt av Him'len, att de föll [ 30 ]
Från sin Skapare, och genomförde hans Vilja
För en enda Regel, Världsherrarna åsido?
Som först frestade dem till denna vidriga revolt?
Den infernaliske Ormen; han var det, vars galla
Uppsteg med Avund och Hämnd, förr'dd [ 35 ]
Mänsklighetens Moder, vid den tid då hans Stolthet
Hade honom utkastat från Him'len, med alla sina Väktare
Av Änglarebeller, med vars hjälp han åsyftade
Att sätta sig i Ära ovan sina Följeslagare,
Han litade till att vara jäml'k den allra Högste, [ 40 ]
Om han bjöd motst'nd; och med ambitiöst mål
Mot Tronen och Guds Monarki
Uppstartade intrikat Krig i Him'len och Krigade stolt
Med ytligt resultat. Den Allsmäktige Kraften honom
Kastade i flammor från den Eteriska Skyn [ 45 ]
I förskräcklig blottläggelse och övertändning ned
Till bottenlös utplåning, där att förgrunna
i Adamantin Kedjor och straffande Eld,
Den som hvåga trotsa den Allsrådande till Vapen.
Nio gånger är Rymden som räkna Dag och Natt [ 50 ]
Mot människans förgänglighet, han med sin hemska hord
Låg utsläckt, rullande i den eldslika Bukten
Förbryllad dock odödlig: Men hans fördömelse
Bring'de honom mer ilska; för nu tänkte han
Båd' på förlorad lycka och ihållande smärta som [ 55 ]
Torterade honom; runt om kastade han sin pinade blick
Vilken vittnade om väldiga åkommor och otillfredsställelse
Blandat med orubblig stolthet och trofast hat:
På en gång så långt från Änglars hjord han beskådar
Den vämjeliga Situation vida och vild, [ 60 ]
En fruktansvärd Källare, på alla sidor runt ikring
Som en väldig Kamin flamm'de, dock från dessa flammor
Intet ljussken, utan snarare synligt mörker
Tjän'nde enbart för att upptäcka syner av ve,
Sorgens regioner, skrämda skuggor, där frid [ 65 ]
Och vila aldrig kunna dväljas, hoppet aldrig kommer
Som komma till alla; blott tortyr utan ände
Ännu påskyndas, och den eldande Skärseld, född av
all-brinnande Sulfur okonsumer'd:
En sådan plats har den Eviga Rättvisan förber'tt [ 70 ]
För de upproriska, här deras Fängelse förs'tt
I yttersta mörker, och deras arvedel utsedd
Så långt bortförd från Gud och allt ljus ifrån Him'len
Som från Mitten tre gånger från den yttersta Polen.
O hur olik den plats varifrån de föllo! [ 75 ]
Där kompanjoner i hans fall, f'rstumm'de
Med Floder och Virvelvindar av stormlik eld,
Han avlägsnar sig snart, och vältrande sig vid hans sida
En av honom näst i tronföljd, och näst i brott,
Långt efteråt känd i Palestina, och ben'mnd [ 80 ]
Beelzebub. Till vilken Ärke-fienden,
Och således i Him'len kall'd Satan, med djärva ord
Den hemska tystnadens brytande sålunda inledde.
Om ni äro honom; Men ack så fall'n! hur förändr'd
Från honom, som i de lyckliga Ljusets Riken [ 85 ]
Iklädd's transcenderande ljusstyrka och sken större än
Myriader ehuru skarpa: Om han Vars gemensamma grupp,
Förenade tankar och rådslag, jämlikt hopp
Och vågspel i det Ärorika Företaget,
Samgick med mig en gång, nu haver eländet samgått [ 90 ]
I jämlik ruin: ned i vilken Håla ser du då
Från vilken höjd fall'n, så mycket starkare vis'de sig vara
han med sitt Dånande: och tills dess vem kunde veta
Kraften i de gamla Vapnen? ändock ej för de,
Ej heller vad den Rådande Härskaren i sitt raseri [ 95 ]
Kan eljest bringa skada, ångrar jag mig eller ändras,
Emellertid ändr'd i det yttres lyster; det fixerade sinnet
Och den höga olust, från känslan av skadeåsamkat mål,
Att med den mäktigaste uppbringade mig att kämpa,
Och till den hårda bestraffning medbringade [ 100 ]
Oräkneliga krafter i Andar beväpn'de
Vilka ock ogilla hans styre, och mig föredraga,
Hans yttersta styrka med motsatt styrka emot sig
I tveksamt Slag uppå Him'lens Fält,
Och hans tron skakade. Vad hända dock om fältet
gå förlorat? [ 105 ]
Allt är ej förlorat; den okränkbara Viljan,
Och studier i hämnd, odödligt hat,
Och modet att aldrig nedlägga eller uppgiva:
Och vad är då mer att ej erövra?
Den Äran skall aldrig hans ilska eller makt [ 110 ]
Uttvinga från mig. Att böja sig ned och uppstanna för värdighet
Med stödjande knä, och trotsa hans makt,
Som från sin Vapenterror så sent
Tvivlade på sitt Imperium, det var i sanning lågt,
Det var förbannelsen och skammen bakom [ 115 ]
Detta nedfallande; då Ödet styr Gudars styrka
Och detta Imperiska ämne kan ej falera,
Som från erfarenheten av denna stora händelse
Till Vapen ej värre, i framförhållning mycket avancer'd,
Vi må med mer lyckosamt hopp lösa [ 120 ]
Att utjämna med kraft eller vanmakt i evigt Krigande
Oförsonliga, till vår gamle Fiende,
Som nu triumfera, och i de' överflöd av Lycka
Håller ett ensamt välde Him'lens Tyranni.
Så talade Överlöp'nde Ängeln, dock i plågor, [ 125 ]
Skränande högt, men sänkt av djup förtvivlan:
Och han som sål'nda svarade snart hans djärve Kompanjon.
O Prins, O Huvud över mången Betronad Kraft,
Som lett i formation Serafimer till Krig
Under edert befäl, och i förfärans handlingar [ 130 ]
Orädd, risker'de Him'lens evige Kung;
Och satte på prov hans höga Suveränitet,
Om så upphållen av styrka, eller Slump, eller Ödet,
Alltför väl ser jag och bävar för de' tunga tillställningar,
Som med sorgset förkastande och ruttet nederlag [ 135 ]
Haver oss förlorat Him'len, och allt detta mäktige Värd
I fruktansvärd förödelse lagd sålunda lågt,
Så långt Gudar och Him'lska Essänser
Kan förgås: ty sinnet och anden bevarad
Okrossbara, och vigören strax återfunnen, [ 140 ]
Trots all vår Ära utplånats, och lyckliga tillstånd
Här uppsluk'd i evinnerlig misär.
Men om han vår Erövrare, (vilken jag nu
Av vana tro vara Allsmäktig, således ingen mindre
Än en sådan kunnat ha överbemann't sådan kraft
som våran) [ 145 ]
Har lämnat oss med denna vår ande och styrka intakt
Högeligen att lida och förvärra våra sår,
Att vi på detta vis må se hans hämndlystna strålglans,
Eller göra honom än mäktigare gärning som hans trälar
Med Krigslags rätt, vad'n hans planer vara må [ 150 ]
Här i hjärtat av Helvetet att verka i Eld,
Eller utföra hans ärenden i det bistra Djupet;
Vad kan detta då gagna då vi ändock känna
Styrka oförändr'd, och som eviga väsen
Att undergå en evig bestraffning? [ 155 ]
Varvid me' kvicka ord Ärke-fienden replikera'.
Fallna Kerub, att bliva svag är miserabelt
I Verk eller Lidande: men var säkra på detta,
Att enbart göra gott bliva aldrig våran uppgift,
Men att för alltid utföra illdåd vår enda glädje, [ 160 ]
Som varande motsatsen till hans högsta vilja
Vilken vi motstå. Om så hans Försyn
Ur vår ondska söka att frambringa godhet,
Måste vårat verk vara att förvrida detta slutmål,
Och i godhet alltjämt att finna ondskans verktyg; [ 165 ]
Vilket mången gång lyckas, så att kanhända
Detta skall göra honom ont, om jag ej misslyckas, och störa
Hans innersta rådslag från der's förutbest'mda mål.
Men se den arge Pristagaren haver återkall't
Sina Vedergällningens Ministrar och jagar [ 170 ]
Tillbaka till Him'lens Portar: Det Sulfurlika Hagelregn
Som sköt efter oss i stormen, nu överblåst haver sig lagt
De eldlika vågor, som från Klippavsats
Av Him'len mott'g oss fallande, och Åskan,
beving'd med de röda Blixtmoln och oefterhärmligt raseri,
[ 175 ]
Kanhända haver han slösat sina spjut, och upphör nu
Att högmagad gå genom det vidsträckta och gränslösa Djup.
Låtom oss ej missa tillfället, att antingen häckla,
Eller fulländad ilska betvinga av vår Fiende.
Se ni bort'm den gråtrista Slätt, forntida och vildväxt,
[ 180 ]
Hopplöshetens säte, i ljusets limbo,
Bortsett vad dessa glimmande livliga flammor
Blekt upplyser och fasansfullt? Ditåt låtom oss taga
Bort ifrån skvalpandet av dessa eldsvågor,
Där vila ut, om någon vila där kan härbärgera, [ 185 ]
Och återstärka våra drabbade Styrkor,
Konsultera hur vi må hädanefter som mest kränka
Vår Fiende, vår egen förlust hur vi reparera,
Hur övervinna denna svåra Knipa,
Vilken förstärkning vi må skaffa ur Hoppet, [ 190 ]
Om ej vilken resolution ur förtvivlan.

Sålunda talade Satan till sin närmsta Frände
Med Huvud upplyft ovan vågor, och Ögon
Som gnistrande sk'n, hans andra Kroppsdelar bredvid
Nedåt i Floden, utsträckte sig långa och väldeliga [ 195 ]
Låg flytande gjorde mången lekamen, i mängd så stor
Som Fablernas namn av monstruösa mått,
Titanska, eller Jord-födda, som krigade mot Jupiter,
Briareos eller Tyfon, som Kammaren
Vid urtida Tarsus höll, eller Havsmonstret [ 200 ]
Leviathan, vilken Gud av alla sina verk
Skapade väldigast som simma 'bland Oceaners strömmar:
Han lyckligt slumra uppå Norges skum
Lotsen av någon liten natt-strandand's Eka,
Bedömande någon Ö, ofta, som Sjömän berätta, [ 205 ]
Med fixerat Ankare i sitt fjällförsedda höljes spets
Hedar vid hans sida under Lä, medan Natten
Intager Havet, och önskade Dagern uppskjuten:
Sålunda utsträckt väldelig i längd ligga Ärke-fienden
Kedj'd uppå brinnande Sjö, ej heller sedan [ 210 ]
Haver uppr'st eller upph'jt sitt huvud, utan att viljan
Och höga tillståndet av all-styrande Himmelen
Lämnat honom att själv i egen mörk regi,
Att med upprepade brott han må
Hopa sig själv fördömelsen, medan han sökte [ 215 ]
Ondska till andra, och uppret'd kan se
Hur all hans illvilja blott tjän'de till att frambringa
Oändligt gott, värdighet och nåd visad
Människan av honom förf'rd, men till honom själv
Högfrekvent förvirring, ilska och hämnd utrann. [ 220 ]
Alltjämt upprätt akterstyr han bort från Pölen
Hans mäktiga Hållning; på vardera hand alla flammorna
Tillbakadrivna sjunka deras pekande spetsar, och rullande
I böljor, lämna inuti dess mitt en förskräcklig Val.
Då med utsträckta vingar styr han sin flykt [ 225 ]
Uppåt, opåverkad i kvällningens Sky
Som kände ovanlig tyngd, tills på torrt Land
Han antänder, om det någonsin funnits Land som brunn't
Med Soliditet, som Sjön med flytande eld;
Och som sådan uppenbar'de sig i nyans, som när kraften
[ 230 ]
Av underjordisk vind förflytta en Kulle
Sliten från Pelorus, eller den splittr'de sidan
Av dånande Etna, vars sprängantändliga
Och bränsleförs'dda ingångar sedan fattat Eld,
Storslaget med Mineralers raseri, hjälpa Vindar, [ 235 ]
Och lämna en förkolnad botten helt förbruk'd
Av stank och rök: Sådan viloplats fann fotsulan
Av osignade fötter. Han följdes av sin näste Man,
Bägge hyllande att de haver undfl'tt floden Styx
Som Gudar, och av sin egen återhämt'de styrka, [ 240 ]
Ej av godhjärtligheten hos överrådande Makter.
Är detta Regionen, detta Myllan, Jordlotten,
Sade då den vilse Ärke-Ängeln, detta sätet
Som vi må ändra för Him'len, denna sorgesamma dysterhet
För det himmelska ljuset? Vare det så, som han [ 245 ]
Som nu är den Suveräne kan disponera och påbjuda
Vad som skall vara rätt: längst ifrån honom är bäst
Vars reson har upphällts, styrka gjort enastående
Ovan sina likar. Farväl lyckans Ängder
Där Fröjd för alltid finns: Hell förskräckelser, hell [ 250 ]
Infernaliska värld, och du djupaste Helvete
Mottag din nye Proprietor: En som bringar
Ett sinne ej att bli ändr't av Plats och Tid.
Sinnet är sin egen plats, och kan i sig själv
Göra en Himmel utav Helvete, ett Helvete utav Him'len.
[ 255 ]
Vad betyder vart, om jag vore stilla det samma,
Och vad jag borde vara, allt annat än mindre än honom
Vilken Åskdån haver gjort mäktigare? Här åtminstone
Skall vi vara fria; de' Allsmäktige haver icke byggt
Detta för sitt avund, skall ej driva oss hädan: [ 260 ]
Här må vi härska säkra, och enligt mitt tycke
Är att härska värt ambitionen även i Helvetet:
Bättre är att härska i Helvetet, än att tjäna i Him'len.
Men varför lät vi då våra trogna vänner,
De kollegor och delansvariga i vår förlust [ 265 ]
Ligga så förvånta uppå blindhetens Vattenpöl,
Och ej kalla dem att med oss ta sin del
I denna olycksalighetens Borg, eller ännu en gång
Med uppresta Vapen söka vad som ännu må bliva
Återfunnet i Him'len, eller vad mer kunna förloras i Helvetet? [ 270 ]

Så talade Satan, och Beelzebub honom
Sålunda svar'de. Ledare av de Härskarorna ljusa,
Förutom de' Allsrådande ingen kunnat nedlägga,
Om de en gång hör dennes röst, deras livligaste ed
Av hopp i rädslor och faror, höres så ofta [ 275 ]
I de värsta extremer, och på den farligaste rand
Av krigsslag då det ras'de, i alla anfall
Var deras klaraste signal, att de snart vilja återfinna
Nytt mod och återupplivas, ehuru nu de ligga
Stoftkrälande som slemdjur uppå Eldars Sjö där bortom,
[ 280 ]
Vi äro här emellertid, förvånade och förbryll'de,
Inte att undra på, fallna en såd'n oräknelig höjd.

Han hade knappt avrund't då den överlägsne Fienden
Rörde sig mot strandens kant; hans klumpiga sköldverk
Eteriska temperament, massiv, stor och rund, [ 285 ]
Bakom honom kastade; denna breda omkrets
Hängde på hans axlar likt Månen, vars Rund
Genom Optiskt Glas Konstnären från Tuscany beskådar
Vid Kvälln'ng från toppen av Fesole,
Eller i Valdarno, att beskriva nytt Land, [ 290 ]
Floder eller Berg i hennes fläckiga Glob.
Hans Spjut, att jämföra med den högsta Tall
Lutande på Norska kullar, att bliva den Mast
Hos någon stor Amiral, var blott en stav,
Han vandrade med för att stödja olätta steg [ 295 ]
Över den brinnande Sten, inte likt de steg
Uppå Himlens Azurblå, och det torra Klimat
Straffade hans slitna sidor, välvda av Eld;
Hejdlöst uthärd'de han sålunda, tills han på Stranden
Av detta beflammade Hav, han stod och kall'de [ 300 ]
Sina Legioner, Änglaskepnader, som lågo som i tr'ns
Tjockt som Höstsäsongens Löv som flyta längs Bäckar
I Vallombrosa, där de Etruriska skuggor
Med höga valv över innesluta; eller spritt starrgräs
Flytande, då med vilda Vindar Orion beväpn'd [ 305 ]
Haver förargat Röda Havets kust, vars vågor kullkastade
Busiris med sitt Memfiska Riddarskap,
Alldenstund med outsläckligt hat de ans'tte
Goshens Besökare, som beskådade
Från den säkra stranden deras flytande Kroppar [ 310 ]
Och brutna Häststridsvagns Hjul, så tjockt beströdda
Borta och vilsna låg dessa, täckandes Floden,
Under förvåning inför deras rysansvärda förändring.
Han kall'de så högt, att hela det ihåliga Djupet
Av Helvetet återekade. Prinsar, Potentater, [ 315 ]
Krigare, Him'lens Blomma, en gång din, nu förlorad,
Om sådan förvåning som denna kan nedlägga
Eviga andar; eller haver ni utv'lt denna plats
Efter allt besvär med Krigsslaget att återfå
Eder betungande dygd, för den lätthet ni finna [ 320 ]
Att slumra här, istället för i Him'lens Valv?
Eller i denna bortkomna ställning haver ni svurit
Att hylla Erövraren? som nu innehaver
Kerub och Serafim rullandes i Floden
Med utspr'dda Vapen och Emblem, tills annan tid [ 325 ]
Hans snabba förföljare från Him'lens Port märker
övertaget, och nedstigande spårar upp oss
Sålunda nedböjda, eller med åtföljda Åskviggar
Spetsa oss vid botten av hans Vik.
Vakna, uppstig, eller var för alltid f'llna. [ 330 ]

De hörde, och gjordes generade, och de uppsprang snart
Längs med sidan, som när män vill spana och iakttaga
I tjänst, sovande funna av de som de fruktade,
Reste och skakade sig själva där väl vakna.
Ej heller undgick de att förnimma den onda belägenhet
[ 335 ]
I vilken de voro, eller de vilda smärtorna att känna;
Ändock till sin Generals Röst de fogade sig snart
Oräkneliga. Som när den rådande Stav
Av Amrams Son i Egyptens ondskefulla dagar
I vågrörel'r kring Kusten, upp åkall'de ett mörknande moln [ 340 ]
Av Gräshoppor, snurrande kring i Östan Vind,
Detta ovan Väldet av den intrikate Faraonen upphängde
Likt Natten, och förmörk'de hela Nilens Land:
Så otaliga var dessa elaka Änglars syn
Svävande uppå vingar under Helvetets Kåpa [ 345 ]
Likt irrbloss ovan, nedan, och omgärdande Eldar;
Tills, som en signal g'vs, de' upplyfta Spjutet
Av deras store Sultan viftande att leda
Deras kurs, i jämn balans nedåt de lysa
Uppå den fasta svavelsten, och fylla hela Fältet; [ 350 ]
En mångfald, likt något den folkrika Nord
Aldr'g hälla ur hennes frusna länder, att passera
Rhen eller Donau, då hennes barbariska Söner
Kom som en Störtflod i Södern, och spred sig
Nedom Gibraltar till Libyens sand. [ 355 ]
Med ens från var Skvadron och vart Förband
Huvudmän och Ledare ditåt hastade där deras
store Befälhavare stod; Gudlika former och skepnader
Överträffande mänskliga, Prinslika Dignitärer,
Och Styrkor som tidigast i Himmelen satt på Troner; [ 360 ]
Dock på grundval av deras Namn i him'lska Register nu
Voro det ej minnesstund utprickad och upptagen
Av deras Revolt, från Livets Böcker.
Ej heller hade de bland Evas Söner
Tagit sig nya Namn, tills vandrande över Jorden, [ 365 ]
Genom Guds höga lidande för människans prövningar,
Genom falskhet och lögner den största del
Av Mänsklighet de fördärvade att försaka
Gud sin Skapare, och den osynliga
Äran av honom som skapade dem, att omdana [ 370 ]
Ofta till Bilden av en Best, avgud'd
Medelst uppsluppna Religioner fulla av Pompa och Guld,
Och Djävlar att dyrka i Gudomars ställe:
Då blev de tillkännagivna människan genom olika Namn,
Och olika Gudabilder genom Hednavärlden. [ 375 ]
Säg, Musa, deras Namn sedan kända, vem först, vem sist,
Uppstig'n ur slummern, på den eldslagna Soffan,
På deras stora Kejsares kall, som den näste i värde
Kom ensam där han stod på den bara stranden,
Medan den brokiga hopen ännu stod avskilt? [ 380 ]
Ledarna var de som från Helvetets Gap
Strövade att söka sina rov på jorden, således anordnade
Sina Säten sedan länge bredvid Guds Säte,
Deras Altare vid hans Altare, Gudar dyrkade
Runt om bland Nationerna, och således fortlevde [ 385 ]
Jehovah dånande ut ur Sion, betron'd
Mellan Keruber; ja, ofta placer'd
Inom sin Fristad i sig själv deras Helgedom,
Vederstyggelse; och med förbannade ting
Hans heliga Ritualer, och högtidliga Festmåltid nu profan,
[ 390 ]
Och med deras mörker sålunda skymfade hans ljus.
Först Moloch, förskräcklige Kung insm'rd med blod
Från människooffer, och föräldrars tårar,
Emedan för oljudet från Trummor och Tamburiner högt
Deras barns skrik ohörda, som passerade genom eld [ 395 ]
Till hans bistra Gudabild. Han Ammoniten
Tillbedd i Rabba och hennes vattniga Fält,
I Argob och i Basan, till strömmarna
Från yttersta Arnon. Ej heller nöjd med sådan
Oförskämd omgivning, det visaste hjärta [ 400 ]
Av Salomo han lett genom bluff att uppbygga
Hans Tempel rätt mot Guds Tempel
Uppå den skamfulla Kullen, och gjorde sin Glänta
Den ljuvliga Hinnoms dal, Tophet därför
Och det svarta Gehenna kall't, Helvetesmärkt. [ 405 ]
Härnäst Chemos, de' obscena fasa av Moabs Söner,
Från Aroar till Nebo, och det vilda
Av Sydligaste Abarim; i Hesebon
Och Horonaim, Seons Rike, bortom
Blomsterdalen i Sibma klädd med vinrankor, [ 410 ]
Och Eleale till de' Asfaltshav.
Peor hans andra Namn, då han förl'dde
Israel i Sittim på deras marsch från Nilen
Att till honom utföra liderliga riter, vilket kostade dem ve.
Ändock sina lustfyllda Orgier han utvidgade därav [ 415 ]
Även till den skandalösa Kulle, vid Gläntan
Av Molochs mord, hård lust av hat;
Till den gode Josiah drev dem därifrån till Helvetet.
Med dessa kom de, vilka från den angränsande floden
Från gamle Euphrates till Bäcken som delar [ 420 ]
Egypten från Syrisk mark, hade vanliga Namn
Som Baalim och Ashtaroth, dessa manliga,
Dessa Kvinnliga. Ty Andar när de så behagar
Kan vardera Kön antaga, eller båda; så mjuka
Och osammansatta är deras rena Essens, [ 425 ]
Ej bund'n eller i b'ja med led eller lem,
Ej heller grundad uppå den sköra benstommen,
Likaså besvärligt kött; utan i vilken form de så önskar
Utvidgade eller kondenserade, skarpa eller obskyra,
Kan de utöva sina kusliga syften, [ 430 ]
Och kärleksverk eller av fiendskap förverkliga.
För dessa Israels Stam ofta övergav
Deras levnadsstyrka, och obevistat lämnade
Hans rättfärdiga Altare, lågt nedböjande
Till bestialiska Gudar; för vilka deras huvud lika lågt [ 435 ]
Nedb'jdes i Krigsslag, sjönk ned inför Spjutet
Från den föraktliga fienden. Med dessa i trupp
Kom Astoreth, vilken Phoenicianer kall'de
Astarte, Him'lens Drottning, med månskärans Horn;
Till vars skarpa Avbild nattetid vid Månens sken [ 440 ]
Sidoniska Jungfrur gav sina Löften och Sånger,
I Sion likaså ej obesjungen, där stod
Hennes Tempel på de' provocerande Berg, uppbyggt
Av den tamgjorde Kung, vars hjärta ehuru stort,
Förgylld's av sköna Kvinnotjusare, föll [ 445 ]
Till Gudabildens förtret. Thammuz kom näst bakom,
Vars årliga sår i Libanon lock'de
De Syriska Damerna att sörja hans öde
I amorösa visor hela Sommardagen lång,
Medan smidige Adonis från sin stams Klippa [ 450 ]
Sprang helt lila till Havet, antaglig'n med Blodet
Från Thammuz årligen skadade: Kärleks-legenden
Drabbade Sions döttrar med sådan hetta,
Vars lidelsefulla passion i den heliga Portal
Ezekiel såg, då av Visionen ledd [ 455 ]
Hans blick översv'pte de mörka Avgudadyrkare
Av utstötte Judah. Härnäst kom en
Som s'rjde i all uppriktighet, då den Fängslande Ark
Mangl't hans råa Gudabild, huvud och händer huggits av
I hans eget Tempel, på avgrundens kant, [ 460 ]
Där han föll raklång, och skamf'llde sina Tillbedjare:
Dagon var hans Namn, Havsodjur, uppåt Människa
Och nedåt Fisk: hade ändock sitt Tempel högt
Uppstegr'de sig i Azotus, fruktat genom hela Kusten
I Palestina, i Gath och Ascalon [ 465 ]
Och Accaron och Gaza's främre led.
Honom åtf'ljde Rimmon, vars underbara Säte
Voro ljuvliga Damascus, uppå de fruktsamma Banker
Av Abbana och Pharphar, klara strömmar.
Han tillika mot Guds hus var djärv: [ 470 ]
En Leprasjuk han förlorade och åtv'nno en Kung,
Ahaz hans skotske Erövrare, vilken han drev till att
Guds Altare nedsätta och ersätta
Med ett i Syrisk stil, varpå att bränna
Dennes avskyvärda off'rgåvor, och att dyrka Gudar [ 475 ]
Vilka han hade övervunnit. Efter dessa framtr'dde
En skara vilka under Namn av gamla Ryktbara,
Osiris, Isis, Horus och deras Släptåg
I monstruösa skepnader och svartkonster utnyttj'de
Fanatiska Egypten och hennes Överstepräster,
att uppsöka [ 480 ]
Deras kringflackande Gudar förkl'dda i djurisk skepnad
Mer än mänsklig. Ej heller lyckades Israel undfly
De' fördärv då deras lån'de Guld skapade
Kalven i Oreb: och denne Rebell Kung
Fördubbl'de denna synd i Bethel och i Dan, [ 485 ]
Likn'nde sin Skapare med en Betande Oxe,
Jehovah, som på en Natt då han passer'de
Från Egypten marscherande, utjämn'de i ett slag
Både hennes förstfödde och alla hennes bölande Gudar.
Belial kom så sist, ingen vars Ande mer slug [ 490 ]
Föll från Himmelen, eller mer vämjelig att älska
Synd i sig själv: Till honom stod inget Tempel
Eller rykande Altare; ändock vem oftare än honom
I Tempel och vid Altare, då Prästen
Bliver Ateist, som så Ely's Söner blev, som uppf'llde [ 495 ]
Med lust och våldsamhet Guds hus.
I Hov och Palats han även Regerar
Och i luxuösa Städer, där oväsendet
Från upploppen stiga över deras högst belägna Torn,
Och skador och förtvivlan: Och då Natten [ 500 ]
Förmörka dessa Gator, fram vandrar då Söner
Av Belial, förbiflygande med vinets oförskämdhet.
Bevittnar Sodoms Gator, och denna natt
I Gibeah, när den gästvänliga dörr
Blott'de en Matrona att undvika än värre våldförelse.
[ 505 ]
Dessa var de första i ordning och makt;
De andra tar lång tid att förtälja, dock vida berykt'de,
De Ioniska Gudar, från Javan Tvistefråga höllo
Gudar, biktade sig dock senare då Himmel och Jord var
Deras ståtande Föräldrar; Titanus Him'lens förstfödde
[ 510 ]
Med sin enorma avkomma, och födslorätt minsk'des
Av den yngre Saturnus, han från den mäktigare Jupiter
Hans egen och Rheas Son liknande åtgärd fann;
Jupiter således inkräktande reger'de: dessa de första i Creet
Och Ida kända, sålunda på den Snöfyllda topp [ 515 ]
Av kalla Olympus härsk'de däremellan i Luften
Deras högsta Himmel; eller på Delfis Klippor,
Eller i Dodona, och genom alla gränsland
Av Doriskt Land; och som med Saturnus gammal
Flydde över de' Adriatiska hav till Occidentens Fält, [ 520 ]
Och över de Keltiska ströv'de längs de yttersta Öar.
Alla dessa och fler kom flockandes; men med blick
Nedåtböjd och fuktig, ändock sådan att däri synt's
Obskyrt någon glimt av lycka, av att ha funnit sin ledare
Ej i frustration, då de ej funnit sig vara vilse [ 525 ]
I själva vilsenheten; vilket hans uppsyn skugg'de
Medelst tveksam nyans: men han sin sedvanliga stolthet
Snart återhämtade, med höga ord, som bar
Erinran av värdighet, ej substans, upphöjde så saktel'ga
Deras försvagade mod, och skingr'de deras fruktan. [ 530 ]
Sedan strama order att vid det krigiska läte
Av Trumpeter ljudliga och Clarioner bliva upprest
Hans mäktiga Standar; som stolt heder erövr't
Azazel som hans högra hand, en Kerub hög:
Vilken med ens från den glimrande Stav utvecklade [ 535 ]
De' Empiriska Emblem, vilka som fullt uppresta framlyft's
Sken likt en Meteor och fladdrade för Vinden
Med Ädelsten och Gyllene lyster rikligen prydda,
Serafiska vapen och Troféer: allt medans
Sonorisk metall blåste Militanta ljud: [ 540 ]
Vid vilka universums Värdar upphöjde
Ett skri som rev Helvetets Konkav, och bortom
Skrämde så Kaosets Regim och gamla Natt.
Allt i ett ögonblick genom dysterheten sågs
Tio tusen Baner upphöjas i Luften [ 545 ]
Med Orientaliska Kulörer böljande: med dem reste sig
En Skog full av Spjut: och trånga Hjälmar
Uppenbar'de sig, och täta sköldar i stor samling
Och gränslöst djup: Snart rörde de sig
I perfekta Falanger till den Dorianska stämning [ 550 ]
Av Pipor och mjuka Flöjter; sådana som uppr'ste
Till höjder de noblaste av humör i gamla Hjältars
Bepansring till Slag, och istället för ilska
Behärskad värdighet andad's, stadiga och orubb'de
Inför dödsfruktan till flykt eller nedsligt nederlag, [ 555 ]
Ej heller saknandes styrka att mildra och stansa
Med drag av melankoli, bekymr'de tankar, och bortjaga
Ängslan och tvivel och rädslor och sorg och smärtor
Från förgängliga som odödliga sinnen. Sålunda
Andades de förenad styrka med fast tanke [ 560 ]
Förflytt'de sig i tysthet till svaga Pipor som förtroll'de
Deras smärtfyllda steg öv'r den brända marken; och nu
Avancer'nde synligt, stod de, en skräckinjagande Front
Av fasansfull längd och skinande Vapen, i skrud
Av gamla Krigare beordr'de Spjut och Sköld, [ 565 ]
Åväntande den befallning deras mäktige Ledare
Hade att anföra: Han genom de beväpnade Led
Kastade erfarenhet'ns blick, och genomkorsade strax
Hela Bataljonen beskådar, deras order komma skall,
Deras anleten och hållning såsom Gudars, [ 570 ]
Deras antal till sist han summerar. Och nu hans hjärta
Sväller av stolthet, och hårdnande i styrka
Dess Ära: För inte sedan människan skapades,
Mötte sådana förkroppsligade styrkor, som dessa
Ben'mnda av mer förträfflighet än detta lilla infanteri
[ 575 ]
Krig'de medelst Kranar: då hela den Gigantiska skara
Av Phlegra med dess Heroiska Stam fören'des
Som stred vid Theb's och Ilium, på var sida
Blandades med assisterande Gudar; och det som genljuder
I Fabler eller Romaner om Uthers Son [ 580 ]
Omslöts av Brittiska och Armoriska Riddare;
Och de som alltsedan dess, D'pta eller Ogudaktiga i
Torneringar i Aspramont eller Montalban,
Damaskus, eller Marocko, eller Trebisond,
Eller vilken Biserta utsände från Afrikas kust [ 585 ]
När Charlemain med alla sina Adelsmän föll
Vid Fontarabbia. Än så länge äro dessa bortom all
Jämförelse bland förgängligas mod, ändock observer'de
Deras fruktade befälhavare: han ovan alla andra
I form och gestalt i överlägsen storslagenhet [ 590 ]
Stod likt ett Torn; hans skepnad hade ännu ej förlorat
Hela sin Ursprungliga klarhet, ej heller uppenbar'de den sig
Som sämre än en Ärkeängel fördärv'd, och de' övermått
Av Glans obsk'ra: Såsom Solen nyligen uppstig'n
Se ut genom Horisontens disiga Luft [ 595 ]
I avsaknad av sina Strålar, eller från bakom Månen
I dimmig Förmörkelse ödesdigert skymningsland sprider
Uppå hälften av Nationer, och med rädsla för förändring
Förbrylla Monarker. Förm'rk'de så, ändock sken
Ovan dem alla Ärkeängeln: men hans ansikte [ 600 ]
Djupa sår av Åska hade nedgrävt, och omsorgen
Satt på hans bleknade kind, men under Ögonbryn
Av orädslans mod, och omtankens Högmod
Åväntande hämnden: grym hans blick, men utsände
Tecken på ånger och passion att beskåda [ 605 ]
Hans brotts kompanjoner, följare snarare
(Helt olika de som en gång sågs i sällhet) förd'mda
För alltid nu att få sin pinas lott,
Miljoner Andar för hans skull bestraffade
Av Him'len, och från Evig Prakt utslängda [ 610 ]
För hans revolt, ändock trogna som de stod,
Deras Ära förtvinad. Som när Himmelens Eld
Haver försvärt't Skogens Ekar, eller Bergens Pinjer,
Med brynt yta dock med sin ståtliga framväxt nu bar
Stå på den sabla heden. Han förber'dde nu [ 615 ]
Sitt Tal; varpå deras dubbla Led de böjde
Från flank till flank, och hälften omslöt sig runt honom
Med alla sina Gelikar: uppmärksamheten höll dem stumma.
Trenne gånger han försökte, och trenne trots denna skymf,
Tårar liksom Änglar gråta, framrämnade: till sist [ 620 ]
Ord sammanvävda med suckar fann sin väg fram.

O Myriader av odödliga Andar, O Styrkor
Oförlikliga, utom med de' Allsmäktige, och denna strävan
Var ej helt utan glans, om än själva händelsen var av förfäran,
Som denna plats vittna om, och denna förskräckelsens förändring [ 625 ]
Hatansvärd att yttra: men vilken sinneskraft
Förutsåg eller förutsade, från Djupet
Av kunskapen fordom eller den nutida, frukt't kunnat ha,
Hur sådan förenad Gudskraft, huru sådana
Som stod upp som dessa, någonsin kunna känna motbjudan? [ 630 ]
För vem kan ännu tro, även efter en förlust,
Att alla dessa kapabla Legioner, vars exil
Haver uttömt Him'len, skall misslyckas återuppstiga
Självl'rda, och återtaga sitt hemmasäte?
För mig bliv vittnen alla Him'lens Värdar, [ 635 ]
Om råden är andra, eller fara skygg's
Av mig, har allt vårt hopp förlorats. Men han som styr
Monark i Him'len, tills dess tryggt ensam
Satt på sin Tron, upphållen av gammalt rykte,
Samtyckande eller nyskräddande, och hans Konungsliga Prakt [ 640 ]
Framvisad helt fullt, men alltjämt med sin styrka dold,
Vilket frestade till vårt angrepp, och bringade vårt fall.
Hädanefter vet vi hans makt, och tillika vår egen
På det att vi varken provocerar, eller fasar
Nytt krig, anstift't; vår bättre del återstår [ 645 ]
Att verka i hemliga mönster, genom bedrägeri eller svek
Vad våld ej frambringade: att han icke desto mindre
På vida avstånd från oss må finna, den som övervinna
Genom våld, haver vunnit blott till hälften över sin fiende.
Rymden må framföda nya Världar; däri sådan fullkomlighet [ 650 ]
Där framkom ett rykte i Him'len att han länge hade
Ämnat skapa, och däruti plantera
En generation, vilken hans val aktade
Skulle likaledes vara välvilliga till Himmelrikets Söner:
Ditåt, om blott för att spionera, skall kanhända bliva
Vårt första utbrott, ditåt eller annorstädes: [ 655 ]
Ty denna Infernaliska Håla kan aldrig länge hålla
Gudomliga Andar i Fångenskap, ej heller Avgrunden
Alltför länge under mörkret dölja. Men dessa tankar
I fullt Rådslag måste mogna: Freden är utom 'llt hopp,
[ 660 ]
För vem kan tänka sig Underkastelse? Krig således, Krig
Öppet eller underförstått måste detta bliva besl'tat.

Han talade: och för att bekräfta sina ord, utslungade
Miljoner av flammande svärd, dragna från höften
Av mäktige Kerubim; detta plötsliga uppblossande [ 665 ]
Upplyste vida 'kring helvetet: högeligen rasade de
Mot de Högsta, och ursinniga med greppade vapen
Hamr'de uppå de ljudande Sköldar krigets larm,
For ut i trots mot Him'lens valv.

Där fanns en Kulle ej lång bort vars gräsliga topp [ 670 ]
Utsp'dde eld och utrullande rök; allt det övriga
Sken med en blänkande skorv, otvetydigt tecken på
Att i dess sköte gömdes metalliskt Guld,
Verket av Svavel. Ditåt med bevingad fart
En talrik Brigad hast'de. Likt Grupper [ 675 ]
Av Pionjärer med Spade och Hacka beväpn'de
Förelöpare till det Konungsliga Läger, att gräva skyttegravar i ett Fält,
Eller utkasta ett skyddsvärn. Mammon ledde dem vidare,
Mammon, den minst upphöjda Ande som föll
Från him'len, för äv'n i him'len var hans blickar och tankar
[ 680 ]
Alltid nedåtböjda, mer beundrande
Rikedomarna i Him'lens gatubeläggningar, betr'tt Guld,
Då gudomlig eller helig annars borde åtnj'tas
I beskådan vacker: han först
Män tillika, på hans förslag sig lärde, [ 685 ]
Bestal detta Centrum, och medelst intrikata händer
Plundrade innandömet på deras moder Jord
På Skatter bättre gömda. Snart hade hans skara
Öppn't in i Kullen ett rymligt sår
Och utgr'vt strimmor av Guld. Låt ingen beundra [ 690 ]
Att rikedomar växa i Helvetet; denna mull må bäst
Förtjäna det ädla banesår. Och låt här de
Som skryta om förgängliga ting, och undr'nde förtälja
Om Babel, och verken av Memfiska Kungar
Lära hur deras största Monument över Berömmelse, [ 695 ]
Och Styrka och Konst lätt överträffas
Av Andar förfallna, och på en timme
Det som på en tidsålder med oupphörligt slit
Och oräkneliga händer sällan utfördes.
Nära på Slätten i många fickor förber'tt, [ 700 ]
Som under ytan hade vener av flytande eld
Utskur'n ur Sjön, en andra mångfald
Av underbar Konst utvanns av det massiva Guldet,
Avskiljde var sort, och skummade över Guldtackors slagg:
En tredje lika snart hade form't sig nere i jorden [ 705 ]
En varierande smältdegel, och från de kokande fickor
Genom märkligt överförande f'llde varje ihålig springa,
Som i en Orgel från en enda vindpust
Till många rader av Pipor resonanslådan andas.
Snart upp ur jorden Fabriksstor [ 710 ]
Reste sig likt en utandning, med ljudet
Av Dulcet Symfonier och sköna röster,
Byggt likt ett Tempel, där runda Pilaster
Hade placerats, och Doriska pelare det täckte
Med Gyllene Arkitrav; ej heller fattades där [ 715 ]
Kornischer eller Foder, med dominerande Skulpturer graver'de,
Taket var av mönstrat Guld. Ej Babylon,
Ej heller mäktiga Alcairo sådan praktfullhet
Var likvärd'g i all sin storslagenhet, att i helgonskrin lägga
Belus eller Serapis deras Gudar, eller tronsätta [ 720 ]
Deras Konungar, Egypten med Assyrien eftersträvade
I rikedomar och lyx. Den uppstigande hög
Stod fast i hennes ståtliga höjd, och de klämmande skalbaggarna
Öppn'nde sina mässingsveck upptäcker vida
Där inom, hennes lämpliga rymder, över den jämna [ 725 ]
Och plana stenbeläggningen: från det välvda tak
Hängsmycken av raffinerad Magi i mången rad
Av Stjärnrika Lampor och lysande Croisueller fyllda
Med Nafta och Asfalt förlänte ljus
Som ifrån skyn. Denna häftiga mångfald [ 730 ]
Beundrande intr'dde, och arbetet vissa hyllade
Och några Arkitekten: hans skickliga hand var välkänd
I Him'len genom mången Tornhög byggnad,
Där Änglar med Spira höll residens,
Och satt som Prinsar, vilka den suveräne Konung [ 735 ]
Upphöjde till sådan makt, och gav att styra över,
Var och en i sin Hierarki, de lysande Ordnar.
Ej heller var hans namn ohört eller obeundr't
I antikens Grekland; och i Ausoniska Italiens land
Män kall'de honom Mulciber; och hur han föll [ 740 ]
Från Him'len, de nedskrev i fabl'r, utslängd av ilskne Jupiter
Rätt ner öv'r Skyddsmurar av Kristall: från Morgon
Till Middag föll han, från Middag till den daggrika Kvällning,
En Sommardag; och med den nedgående Sol
Ramlade från Zenith likt en fallande Stjärna, [ 745 ]
Uppå Lemnos den Egeiska Ön: sålunda de' skildras,
Sanningssvävande; för han medelst denna rebelliska rutt
Föll långt innan; intet ej heller honom gagn'de nu
Att hava uppbyggt i Him'len de högsta av Torn; ej heller flydde han
Med alla sina Maskiner, utan sändes huvudstupa [ 750 ]
Med sin flitiga skara att bygga i helvetet.
Alltmedan de bevingade Härolder på uppdrag
Av Enväldig makt, med hemska Ceremonier
Och Trumpeter ljudande överallt proklamerade Värden
Ett högtidligt Råd omedelbart skulle hållas [ 755 ]
Vid Pandemonium, denna höga Huvudstad
För Satan och hans Gelikar: deras kallelse utrop'des
Från varje Härskara och likasinnat Regemente
Genom rang eller val det värdigaste; genast de kom
Med hundratals och med tusentals trupper [ 760 ]
Närvarande: vid alla ingångar de tr'ngdes, vid de Portar
Och Verandor vida, men mestadels i den rymliga Salen
(Dock som ett helt'ckt fält, där djärva Krigsmästare
Ej vill rida beväpn'de, och vid Soldans säte
Utman'de de bästa av Paynimska riddarskaran [ 765 ]
Till kamp på liv och död eller rytt i full karriär med Lans)
Tjockt svärm'nde, både på marken och i luften,
Strukna med väsandet från frasande vingar. Liksom Bin
I vårtid, när som Solen rider med Oxen,
Framslunga deras befolknings unga runtom Kupan [ 770 ]
I hoper; de bland frisk dagg och blomster
Flyga från och till, eller uppå den putsade Plankan,
Förorten till deras Stråbyggda Citadel,
Nyligen strykt med Balsam, spatserade och konfererade
Sina Statsangelägenheter. Så tjock denna kusliga folkmassa [ 775 ]
Svärm'de och rätade led'n; tills Signalen g'vs.
Beskåda ett under! de blott som tycktes
I storhet att överträffa Jordens Gigantiska Söner
Nu mindre än de minsta av Dvärgar, i trångt rum
Trängdes oräkneliga, likt den Pygme Stam [ 780 ]
Bortom det Indiska Berg, eller Älvors Féer,
Vars midnatt Fest, vid ett Skogsbryn
Eller Källa någon försenad Bonde ser,
Eller drömmer att han sett, medan ovanför Månen
Hon sitter som Domare, och närmare Jorden [ 785 ]
Cirklar uppå sin bleka bana, de med sin munterhet och dans
Upptagna, och jocond Musik förtrollar hans öra;
Med ens med lycka och rädsla hans hjärta studsar.
Sålunda utomkroppsliga Andar i minsta skepnad
Reduc'ra sin enorma gestalt, och for fritt fram, [ 790 ]
Dock utan antal ännu mitt i denna Sal
Med detta infernaliska Rådslag. Men djupt där inom
Och i deras egna dimensioner likt dem själva
De stora Serafiska Lorder och Kerubimer
I dold fördjupning och hemlig konklav satt [ 795 ]
Ettusen Halvgudar på gyllene säten,
I tät förekomst. Efter en kort stillhet då
Och kallelser upplästa, började detta stora råd.




Slut på Första Boken.

John Milton 1667
LPWJ svensk version 07/03-11/04/09

http://www.poeter.se/viewBook.php?bookId=3344