Döden sitter i väntrummet
Inne i vardagsrummet sitter dödens kompisar
Hans familj
De vet hans nästa möte
”Green green grass of home”

De kanske vill väl
De kanske vill, att han ska ta vara på tillfället
De där att göra upp
Fan-Jan kommer med sin stöddiga stil
Han tror sej vara ”nåt mer”

Han kör över människor
Han kör över alla, inte för att han är bättre
Större eller smartare
De förstår helt enkelt inte den bottenlösa ondska
Och egoism, som han har…

De vill att han ska förlåta Fan-Jan
De tror att han behöver det
De tror att, ”allt blir bra då”
Förlåtelsen är ovesäntlig
De har inte förstått, vill inte förstå

De avstånd han tagit är emot den ondska
Som Fan-Jan besitter
Den som han är behäftad med
Han har en yta av fromhet, sitter som en dykardräkt
De som inte vill se, ser inte igenom

De vill inte förstå att den ondska som finns
Gör honom till en fiende
Fan-Jans fiendskap är påfrestande
Och helt onödig, bättre då att ta avstånd
Från honom helt och hållet
Varför leva med en fiende
Varför ge honom den chansen

Också ormen, skyddar sina äspingar
Och det gör han nu
Äspingen kom och den store ormhannen
Lever som om han älskade, FJ är far numer
De vill göra hans livs fromhet
Lite mer legaliserad

Vad vet de om ondska
Vad vet de om människor med bara ren egoism
De ser vad han säger
De hör vad han säger
Men vill inte se avsikten
Eller de bakomliggande tankarna
Så där sitter de i rummet
I väntrummet för döden
Döden sitter där med sin lie
Och väntar på att föra in en till
Till dödens rike

Med de bästa avsikter försöker man
Få den onda att accepteras och förlåtas
Av den som de verkar ”enda som anade”
Och förstod

Döden spelar på sin silverflöjt
Satan drar några vilda stråkdrag
På sin cello
Djävlarnas tid…
Och djävlarnas medhjälpare
Tror som oftast att de gör en god gärning
Fan-Jan nickar till synes omärkligt, åt sin hornprydda kamrat

Jävliga tider, i djävlarnas strider
Förklädda i fromhet och dess dykardräkts liknande
Överdrag för att skyla allt annat
”Snart gör de hål i dräkten och då drunknar du
Din fan”
Tänker han och inser helt plötsligt
Att döden inte är så skrämmande

Att ha Fan-Jan till bror
Och resten av familjen är ”hängivna medhjälpare”
Troligen helt ovetande, men ändå…
Kanske tur att FJ inte avlade så tidigt
Fler äspingar av den sorten hade förstört mer av
Befolkningens frid…

Du får ingen förlåtelse för du söker den inte
Säger han och reser sej… tar själv döden under armen
”Hur ser din familj ut” frågar han döden
”Är de lika blåögda som min”
”Jag har också en djävel till bror”
Svarar döden, ”så jag vet hur de känns”

Tillsammans går de bort
Man gråter tårar över det oförlåtna
”Men gråt inga tårar mer för min skull”
Sjunger han ”för ni menar ingenting med det ändå”
Framförallt, så vet inte över vad ni gråter
Tänker han vidare, rycker av döden sin lie
För att försöka klyva flugor
Nåt kul ska man väl ända ha, tänker han
Det är inte var dag man dör ”för helvete”
Ja eller för Guds skull då…

Fan-Jan ler, ställer sej i predikstolen
Munnen ler, ett stort leende, stort så hästovagn
Kunnat köra in och vända
Han talar om Gud, godhet och fromhet
Där han så skrupelfri står
Hornen växer än mer men dräkten håller än
Snart brister den… igen, så satan får laga den
Återigen.. ”Amen, tamej fan”, de sista tänkte han bara
Men det var kanske det enda, som var sant…