Nu blottar allt sin rymd,
sin verklighet
nu när dagen är slut
och den sista timmen blommar ut.
Vår frukt blir den nya dagen,
först då anar vi
att ensamheten är villig att älska.

Slutet är bara början,
vi kan berusa oss med
ögonblicken
följa det bortvända ögat
rakt in i sömnens katakomber,
drömma tillsammans
ensamhetens dröm.

Det är när vi minst anar: möjligheten
när vi beträder det omöjliga
när dagen är slut.
Då blir löftet inför det nya: att anfalla oss själva
och slita upp våra hjärtan.