Så kom den då. Första morgonen då andra ska jobba, men inte jag. Hur skulle det bli? Jag tänkte ligga kvar i sängen, medan hustrun går upp, gör sig i ordning och går till sitt jobb. Som vanligt. Men med ett extra brett leende den här gången, lyssnande på musikradio och låta mig pussas på.
Var det tänkt, när pensioneringsprocessen planerades utan hämningar.
Men icke då. Kvällen före satt jag länge och tänkte på hur dagen skulle bli. Fram med almanackan. Arbetslista upprättades. Där stod inget om någon separationsångest. Men väl städa källarn, försöka lura Parkeringsbolaget, fortsätta den där tomtaffären som inleddes på nyårsnatten osv. Dvs åtskilligt meningsfullt och spännande.

Jag gick upp strax efter hustrun, så det inte blir krock i badrummet, och åt frukost som en slags lojalitetsakt. När hon väl gått, kröp jag ner i sängen igen, satte på radion och började fundera på hur min tid som pensionär börjar. Låg där på rygg och tänkte att det väl är i denna ställning det slutar också. Dvs med näsan i vädret…En slags djävulsk musik var det, som ett tecken på hur det kommer att sluta. Jag såg framför mig hur Frankenstein dirigerade. Stod där med dramatiska gester, ett djävulskt flin, och blodbesudlade huggtänder – intensivt fram-manande stark, disharmonisk, evig och kraftfull musik. Ett slags musikens Flygande Holländare. ”Elden berättar” hette den, så associationen visade sig vara ganska berättigad. Så följde Evert Taube med Fritjof och Carmencita, den sång som handlar om Samboronbon, och Fritjofs framgångsrika frieri trots förmögen konkurrent med prisbelönta oxar, får och svin osv. Fritjof ville med sin Carmencita inleda en annan period i sitt liv än den jag just inlett. Just den perioden som jag sett så många av mina (fd) kollegor på Volvo inleda. Här handlar det om händelser, utveckling (det byggs, bildas familj, görs karriär osv). I mitt fall handlar det om ett uppehållande försvar. Bromsa avvecklingen. Vilket glädje det har varit, och vilken förmån, att få utföra sin dagliga gärning i en sådan livsbejakande miljö. I över 9 år. Vemodigt att det var slut. Vem intresserar sig för en före-detting?

Inget ont om mina generationsvänner. De är också verkligt gedigna vänner som hälsade mig välkomna i Pangschis-klubben på nyårsnatten. Jag tackade för framförhållningen och lovade återkomma efter 12-slaget. (Före 12 var jag ju Volvoanställd). Gedigna avseende trofasthet, men mera tveksamt avseende hälsa. De drabbas ju också av åldrandets förbannelse. En i det gänget gick nyligen bort i förtid pga Alzheimer. Förhoppningsvis en befrielse för honom - och för hans fru – efter en tragisk och svår tid. Allt detta slog mig efter deras välkomnande, så det kändes lite tveksamt att jobba på något vitsigt under tiden. Hon var ju med.

Jag återkom inte, men fascinerades om hur ett samtal om musikaliska klanger kunde utvecklas till något som verkar sluta i en tomtaffär! Det kändes mera hemtamt. Så visst finns det hopp om en spännande framtid! Inte bara kaffe med dopp på hemmet.

Men det hindrade inte att jag kände pulsen slå lite hårdare än vanligt där jag låg i sängen. Faktiskt melankoliskt. Mina vänner på Volvo, dvs främst kollegorna på avd 90700. Är det slut med den gemenskapen nu? Jag har valt min frihet frivilligt, mycket beroende på att jag inte tyckt mig tillföra något – för mig och Volvo väsentligt – till verksamheten. Samt att jag känt McMurphy kraxa: Anders, Du blir mer och mer ett rundningsmärke. Och då tar gemenskapen slut ändå. Bäst agera medan man har styrfart. Kittet i gemenskapen på jobbet är ju att vara och utvecklas som kuggar i samma maskineri. Som märks i sista änden.

Jag minns alltför väl när ett byråkratiskt system som hette Lab 95 slogs fast för FMEA, dvs kvalitetsriskanalyserna. Då kände jag mig dömd. Av min egen oförmåga att gilla läget, ta till mig detta, för mig nya, Lab 95 och vara glad åt lönen som alltid punktligt kom varje månad. Och jobba på. Jag lärde mig massor om data på Volvo, men var ändå varvad flera gånger om av mina kollegor. Delvis beroende på att jag så ofta ville springa åt ett annat håll. Jag såg vyer jag kände mig ensam om att se. Och ville dit istället för på den gängse banan. Jag ansåg det nödvändigt att plädera för mitt synsätt, intensivt, väl medveten om risken att bli ett rundningsmärke.

Jag glömde faktiskt bort att det finns mängder av öppningar i min framtid. Spännande, konkreta, utvecklande. Vad kan man mer begära? Men jag kände risken att bli passiverad. Inte orka, bara fantisera. Dessa eftertankens morgontimmar var oroliga. Men så här i slutet av eftermiddagen så är arbetslistan avbetad enligt plan. Så det blir nog fint det här. Ändå. Och vilka man umgås med bestämmer man ju i mångt och mycket själv.

I min avskedssång, som jag nog tror att de inte glömmer i första taget, skrev jag att jag hade ”…något i görningen hemma i bon”. Sanningen är, att det vet jag väldigt lite om. Dagens att-göra-lista betades visserligen av ordentligt, men hålla på så… Det är inte min stil.

Hur det slutar vet jag. Men inte när och inte i detalj. Men hur göra något vettigt av denna period, nästan kravlös som tillvaron nu blivit. (Man är ju gift)Kommer det något taggat ut ur detta? Inte av sig självt. Dåliga odds!

Hur sjutton blir det????