Det var inte för att jag kände mig spirituell eller intressant för andra, utan snarare för att få till en mycket tunn, kanske röd, tråd i diverse, väldigt vildvuxna tankebanor som jag skrev ner mina tankar och känslor om den första dagen.
Kanske för att återkomma till som stöd för minnet?
Kanske för att skapa perspektiv på mig själv?
Jag har läst om det ett par gånger och det känns hur som helst meningsfullt. Så jag funderar nu på att spinna vidare på tråden. Skriva lite dagbok?! Bäst att inget lova för jag är ganska splittrad, och inte särskilt imponerad över min egen uthållighet.

Har jag självdisciplin nog att verkligen göra något av framtiden, eller blir det en förlamande, uttråkande bekvämlighet som tar över? Och blir till en ond cirkel. Är jag hungrig nog för att sätta fart? Med vad? Självdisciplin? Hunger? - Även om konsulteriet knallar på, och att många saker behöver fixas, så är "Vi får se" är det enda som nu kan sägas, på lite sikt, och hur tillfredsställande är ett sådant svar?! (Fast det känns nog rätt hoppfullt)

Min dagbok ska i så fall handla om hur jag bygger vidare på denna nästa fas. Pensionärsfasen. Kanske är det sprunget ur vad jag läser mellan raderna på det jag skrev den där allra första dagen, arbetsdagen när jag låg kvar i sängen, som pensionär. Medan hustrun går till jobbet. - Suck! Läsa mellan raderna på det man själv skrivit!! Behövs det? Ja faktiskt, men lite förvånad är jag nog själv över detta. Den första dagen, och kvällen före, roterade det rätt mycket i den gröt man har mellan öronen. Jag hade tänkt ta det med en klackspark, men så blev det inte. Och inte är det väl så konstigt.

Så här en vecka efteråt känns det väldigt bra att jag faktiskt skrev ner mina tankar om den dagen, när den var kvar. De, tills nu, outtalade frågorna nedan kom ganska osökt, men rätt sent. De berör ju i grund och botten hur jag tänker hantera kvaliteten i mitt återstående liv. Så värst mycket viktigare frågor finns väl inte? Och då är det inte läge för någon klackspark. Jag borde ha fattat tidigare att jag förträngt riskerna med att pensionera mig. Så nu är jag fokuserad!

Vad har jag tänkt på idag då? Jo, den här dagen har också en att-göra-lista, men inte nerskriven som för den första dagen. Den började dock oplanerat men trevligt. Det var kul att Mansour ringde. Kl 8. Det var faktiskt något jag hoppats på. Fast inte medan jag borstade tänderna. Även om jag tror att vår vänskap har djup, så klingar det som hamnat en bit bort, väldigt lätt bort. Till förmån för annat, och andra, som stimulerar och tar ens tankar i anspråk.

Så lade jag märke till att hustrun inte bäddat sin säng. Ett understatement? Jag bäddade min! Inte ska jag bli något tjänstehjon inte. Måste stämma i bäcken! (Och visst noterade hon att bara min säng var bäddad.) Slarvigt! sa hon, när hon såg saken.

Den här dagen var det premiär för mig bland pangschisarna i Partille tennisklubb. 2 timmar dubbel, mellan 9 och 11. Det var 28 gamlingar samlats för detta. Hur stor är risken att någon bryter sig, får hjärtsnörp eller så, med denna mängd veteraner som ska ut på banan och låtsas som åldern inte påverkat dem? Och vad gör jag då? Äsch, det är ju bara statistik! Och det är ju som bekant en slags lögn. Allt gick förstås bra och avslutades med kaffe och mazarin. Allt för 40 kr. (Gud, vad jag är snål!)

Det var uppsluppet. Jag har många gånger retat mig på valpar som gapar och skriker när de missat eller smashat. Men här är det ingen idé. Det går ju inte att lära gamla hundar att sitta, så det är bara att gilla läget. Det gick ganska lätt. Rätt kul faktiskt att se att även veteraner kan släppa loss och låta spontanitet och känslor flöda. Och så farligt störande var det inte heller.

Vad nu då? Är det störande när yngre tjoar och tjimmar, men inte äldre. Varför det? Håller jag på och uppfostrar andras barn när jag ibland ber dem dämpa sig? Vad spelar jag för roll egentligen? Här finns uppenbarligen utrymme för lite eftertanke om det egna agerandet, när jag blir störd. Läge för självrannsakan! Men inte nu. Får koncentrera mig på att springa upp svårplacerade bollar mm. Det var en god stämning på banan med hyfsad kvalitet på spelet.

Så var det dags för duschen. Fullt av folk. Många kände igen mig från andra tennissammanhang och insåg att jag var ny i detta. Gladlynt! Häng inte Dina kläder på just den kroken. (Den såg ut som alla andra) Den tillhör Tage. Inte här just nu, men han ställer till ett förfärligt väsen om han dyker upp och finner att hans "självinmutade" krok fräckt tagits av NÅGON ANNAN!!!. (Det är väl hans lilla gimmick förstås.) Det blev mer och mer uppenbart, det där, att sinnelaget inte ändrar sig så mycket med åren.

Så kom då det efterlängtade kaffet. Jag tänkte lite på fikasnacket på Volvo. På 4B. Det fanns paralleller, men här var jag en i mängden. Ganska ung. Relativt sett. Precis som förr i världen, i skolan, när det betydde rätt mycket att man var född i slutet på året. Minst, yngst, barnsligast. Fast på Volvo var jag rätt stor, rätt gammal, rätt passé. Deltog allt mindre i samtalen, lyssnade på barnpassningsfrågor, om husbyggnad osv. Dvs allt spännande som hör 30+-are till. De som är på väg upp.

En gammal volvoinköpare från min första konsulttid träffade jag. 77 bast! Finalist i SM i sin klass och vann SM-dubbeln. Det fick jag veta med en gång. Inköpare har nog gått kurs i självförtroende. Anti-janti-lagen skulle kursen kunna heta.
Liv och rörelse överallt. Tennisväskor som man fick kliva över. Trevliga samtal utan positionera-sig-i- flocken-inslag. Största skillnaden mot skolan var att det inte var kapplöpning i korridorerna, och inga förmanande lärare. Jag kände mig välkommen, och extra kul var det när han-som-höll-i-skaftet frågade om jag var pensionär. Jepp!

Hemma till lunch. Bokföringen! Fel i en banköverföring! Hos en partners bank. Fast min angelägenhet. Så blev man hänvisad till än den ena än den andra, inbegripet väntande i telefonköer. "Det blir strax Din tur". I helvete. "Har Du gott om tid och tålamod så kanske Du får tala med någon som svarar på Dina frågor utan att sätta Dig i en annan telefonkö." Så skulle dom säga! - Men jag är ju pensionär. Har ju gott om tid. -Icke då! Jag kommer inte att hinna med dagens att-göra-lista, och morgondagen är nästan till 100% inbokad. Onsdagens lista börjar klarna. Folk väntar sig nog att allt blir klar direkt. Trovärdigheten i att jag inte hunnit är ju minimal. Jag är stressad!

Och så sitter jag och skriver dagbok istället för att ta tag i listan! Man kanske skulle luta sig tillbaka, ta en macka och gå och lägga sig. Ja, faktiskt! Jag skiter i resten av att-göra-listan. Nu är det dags för nattmacka och läggdags. Ska ju upp tidigt i morgon. Och listan, det blir nog bra med den saken...