Jag drömde igen.
Jag hoppsade fram i lätta shaséer uppför odengatan mot den vita katedralen och den blå himlen där ovan. Solen sken, träden sjöng och flora fladdrade ut ur mina händer.
Två mörkklädda människor glodde på mig och så sprack min ljusrosa kjol i sidorna. Det var fortfarande ganska kyligt i luften och jag kom in i skuggan av katedralen.
Jag visste inte riktigt vart jag skulle gå. Jag ville bara väl. Jag skämdes nu och kände mig vilsen.
Så kom där en märklig man, handikappad, fet och slö åkandes i en liten bil på tre hjul.
Han frågade om jag hade en cigarette och jag skulle just ge honom det för visst kunde jag ge honom det. Han ska få en cigarette precis lika mycket som vem annan som helst men så föll alla cigaretterna till marken för att aldrig plockas upp igen.
Han tog förlusten varligt och skulle åka vidare men hade problem mitt sitt lilla fordon och svängde och kämpade, hans ansiktsuttryck var besvärat och jag tyckte synd om honom. Ska jag hjälpa dig? Han svarade knappast utan lyckades tillslut komma i riktning igen.
Jag tyckte att bilen var rätt snygg men förstod att den inte var något att satsa på.
Han åkte i väg och jag var ensam nu mitt i gatan, i skuggan, i kylan med trasig kjol och utan blommor eller cigaretter som jag egentligen aldrig ägt.
Om jag hade haft hade du verkligen fått ropade jag efter honom.