Nu vrålar det igen...
Hon önskade att det bara skulle dra sig tillbaka med ebbens flod och återvända stilla och lugnt.
Havets svarta, vrålande vågor piskade klippavsatsen hon satt på.
Isande kalla vågor sköljde över henne.
Jag fryser. Jag är rädd.
Klippan hon satt på, helt isolerad, var vass och hal.
Det mörka vattnet hann knappt rinna undan för ens nästa svarta, vrålande våg överöste henne med ett dundrande brus.
Hon kände en smak av salt i sin mun.
Var det från det ilskna havet eller var det månne från en osynlig tår på hennes kind?