i hellskotta

"Man känner att man lever om man lever som man känner"

slår igen dom taniga arma armarna

i kors

över bröst

och hjärta för tröst när garmarna inte räcker till

man känner

pytt hell snarare bränner det som lever

och du förstår inte står inte där i mitten

kan omöjligt göra och jag skiter i vilket

man känner - vadå man känner

dom sa jag skulle bli präst vilken gest av ångest

i ordningen ska jag bevisa

kan jag huka bedyra församlingens styrka att tro på sig själva

stuka en rulle knäckt över knät kan jag

prisa dom gudar jag målar själv

dom sa jag kan sälja en älv

kan jag flisa och göda den eld vi har tänt

kan jag lisa din smärta med känt attribut

nej, skjut ej åt sidan det sanningar bär

dom sa jag kan gå hemmåt själv och jag tror 

jag förstår

det känns inte när det bud som svävar för högt

når max

det känns inte när man för högt därovan ser

strax ska syndarna vakna

och strax blir en evighets framtid riden av

ångest och maror och snaror av tyglade viljor

"Man känner att man lever om man lever som man känner"

sa hon och slog istället

armarna i kors

och vadar med dig över glittret

i stiltje