Hon vaknar i ett ändlöst rum,
fyllt till brädden av is och snö.

Och när hon reser sig
för att gå över ismassor,
till en annan sida,
finner hon sig ansikte mot ansikte
med mannen hon aldrig älskat.

”Varför finner vi alltid varandra på olika sidor?”,
frågar hon mannen.

Men mannen svarar inte.
Han har frusit i många år nu.

Nästa gång de finner varandra
är mannen en del av de ismassor
som kvinnan försöker ta sig
över och bortom.

I hennes frusna ögon ser du kristaller.
I ett vattenfall av salt vill hon bada,
och skölja bort det onda, det röda.

Trots isblåa ögon ser hon rött, enbart rött.

Och nu, när mannen inte längre
finns vid hennes sida,
utan bakom och under,
finner hon en längtan
efter beroendet,
som vore det hennes slående hjärta.