Kvinnan tittar på dig med sorgsna ögon. Du vet inte vad hon heter, eller hennes exakta ålder. Du vet inte var hon bor. Du vet ingenting om hennes familj. Allt du vet om kvinnan är att hon är innerligt ledsen. De sorgsna bruna ögonen skär in i dig.

För kvinnan blickar rakt in i dina ögon.

Just nu.

På avstånd ser du en sommaräng. Grässtrån leker i vinden. Solens strålar kastar skuggor från den klarblå himmelen. Träd kantar ängens ytterkanter.

Du närmar dig ängen sakta. Dina fotsteg hörs tydligt – gruset knastrar under dina fötter. Det ljud som tidigare varit odefinierbart för dig blir tydligare och tydligare ju närmre ängen du kommer. Viskningar. Ett dämpat skratt. Och så plötsligt, som sprungen ur jorden, står kvinnan framför dig. Hon sträcker ut sin nakna kropp, den livfulla, och sträcker sina händer mot himmelen. Hon lever i en oblyg nakenhet. Och hon skrattar och skriker till världen att nu – nu är hon här.

Nu är hon sprungen ur jorden, och hon ska ta hand om oss alla. För hon är kärleken. Och en meter från denna explosionsartade kärlek står du. Iakttagaren. Och ser en mansarm sträcka sig upp mot kärleken och dra henne tillbaka ner till sig. Till jorden, kärleken och rötterna.