sanningen svider
som paddpiss i ögonen
i takt med att grönskan spricker ut:
jag är ju ingen poet
jag skriver inte om Kärleken
inte ett ord om Gud
eller Passionens kraft
och allt jag lärt mig om livet
sjunker som gråsten i vatten
i mitt vardagsskvalp

i takt med att livet självt
övermannar mig
vrider upp mina armar på ryggen
och mumlar i mitt öra:
säg nu
säg vad det var du visste
som du trodde var så stort

och perspektivet svindlar mig
på utsikten