~*~

Detsamma som fyrtio uns av finkornig sand.
Utstirra stjärnorna. Oändlig förtid och sedan
Oändlig eftertid: ovan ditt huvud de ljöd
Då de slå ihop likt gigantiska vingar, och du är död.
Den regelmässigt vulgäre, jag vågar påstå att han,
Är lyckligare: ety han ser Vintergatan
Endast då han hämta sommarbrunnens vatten. Då som nu
Vandrade jag på egen risk: piskade lövruskan min hud,
Snavade på stubben. Astmatisk, lat och fet,
Jag studsade aldrig en boll eller svingade slagträt.
Jag var skuggan av en brunbröstad slaktad sångfågel där
Av fönsterglasets falskt avlägsna sfär.

Vladimir Nabokov 1962

LPWJ svensk version 02/05/09