~*~

Kringgick stolsben och vilse under sängen,
Där i mitt huvud kom ett plötsligt solsken.
Och sedan den svarta natt. Detta mörker var sublimt.
Jag kände det som jag spreds genom rymd och genom tid:
Ena foten uppå en bergstopp, och en hand
Under gruset på en flämtande slingrande strand,
Ena örat i Italien, och ett öga i Spanien,
I grottor, mitt blod, och min hjärna, i stjärnorna.
Det kom svaga dunkningar i min Triassiska period; de grönaste
Optiska fläckar i de Senare Pleistocenska,
En isande rysning nedför min egen Stenålder,
Och i min armbågsnerv alla morgondagar nu är.

Vladimir Nabokov 1962

LPWJ svensk version 02/05/09