~*~

Under en vinter varje eftermiddag
Sjönk jag så ner i denna svimning den tillfälliga.
Och så upphörde den. Dess minne blev vagare.
Min hälsa förbättrades. Jag lärde mig även ett och annat simtag där.
Men likt någon liten gosse utknuffad av en slinka
Med sin rena tunga hennes lågbefintliga törst att släcka,
Jag var korrumperad, förskräckt, och lockad,
Och fastän friskförklarat mig gamle doktor Colt har
Av vad som, sade han, var huvudsakligen växtvärk,
Undran kvardröjer och skammen kvarblir där säkert.

(Slut på Canto 1)

Vladimir Nabokov 1962

LPWJ svensk version 02/05/09