~*~

Jag var skuggan av en brunbröstad slaktad sångfågel där
Av fönsterglasets falskt azurblå himmelssfär;
Jag var lortfläcken av den svarta askans fjun - och jag
Fortlevde, flög vidare, i de reflekterande blå skyars dag.
Och från insidan, likaledes, jag duplicera friskt
Mig själv, min lampa, ett äpple uppå en tallrik:
Drar upp ridån för natten, Jag låter det mörka glaset
Hänga allt möblemang där ovan gräset,
Och hur fröjdansfullt då ett stilla snöfall
Täckte min skymtande gräsmatta och sträckte sig så kallt [10]
Att det fick stol och säng att stå precis som det befann
Sig uppå detta snötäcke, ute i det kristallvita land!"
Återtag den fallande snön: var nedseglande flinga
Formlös och slö, ombytliga och ogenomskinliga,
En mörkmatt vit mot det dagsblekt vita
Och lärkor i ljusets neutralitet abstrakta.
Och sedan den gradvisa och dubbelt blå färgen där
Om natten förena åskådaren med det beskådade,
Och om morgonen, frostens diamanter
Uttrycka förvåning: Vems sporrbeklädda fötter har [20]
väl korsat från vänster till höger vägens blanka sida?
Från vänster till höger i vinterkod då tyda:
En prick, en bakåtpekande pil; repetera fort:
Prick, bakåtpekande pil...En Fasans fot!
Halsbesmyckade skönhet, skogshöna sublimerad,
Finner ditt Kina alldeles bakom min husfasad.
Var han i Sherlock Holmes, den mannen vars
Spår ledde bakåt då han tog på fel skor i en hast?
Alla färger gör mig glad: även grått.
Mina ögon var ju bokstavligen så att [30]
De tog fotografier. Närhelst jag det tillät,
Eller, förordnades, med en rysning lätt,
Vadhelst som i mitt synfält sig befann---
En inomhusscen, hickory löv, slank
Stilettklack på frusna stillicidebilder---
Framkallades på mina ögonlocks nedre insidor
Där de en timma eller två brukade dröja,
Och medan detta pågick var allt jag behövde göra
Att sluta mina ögon för att löven återge där,
Eller inomhusscener, eller takdroppens troféer. [40]
Jag kan nu ej förstå varför ifrån denna sjö
Jag kunna uttyda vår framsidas veranda då jag kör
Sjövägen till skolan, medan nu, fastän träden inte
Har kommit emellan, jag tittar men misslyckas att se
Ens taket.  Kanhända någon rymdens nyck
Har orsakat ett veck eller en fåra som förryckt
Detta bräckliga panorama, korsvirkeshuset mellan
Goldsworth och Wordsmith på dess gröna fyrkant.
En ung favorit skidhickory jag hade där
Med fylligt mörka jadeblad och den svarta, förskonade, [50]
Maskätna stam. Den nedgående solen
Bronsfärga dess svarta bark, runtom vilken, likt en obunden
Girlang, skuggorna av bladverket föll.
Den är nu kraftig och grov; i längden den höll.
Vita fjärilar bli till lavendel som de
Passera genom dess svalka där sakta syntes svajande
I skuggorna min lilla dotters fantomgunga.
Själva huset är också mycket i samma anda. En huslänga
Vi har fått upputsad. Där finns ett solarium. Där
Finns ett perspektivfönster flankerat med dekorativa stolar. [60]
TV:ns väldiga pappersgem nu skiner istället för
Den stela fåfänga så ofta besökt
Av den naiva, genomskinliga härmtrast
Återberättande alla de program som hon betraktat;
Byter från chippo-chippo till ett klart
To-wee, to-wee; skorrar sedan ut: kom hit, med en fart,
Kom hit, kom hiiit’; flörtande med sin bakdel opp,
Eller graciöst hänger sig åt en mjuk
Uppåt hopp-flopp, och ögonblickligt (to-wee!)
Återvänder till sin sittpinne---sin nya TV. [70]
Jag var ett spädbarn då mina föräldrar dog.
De var bägge ornitologer. Försökt har jag nog
Så ofta att dem uppväcka att idag
Ettusen föräldrar jag har. Sorgligt detta antal
Upplöses i sina egna dygder och sig avlägsnar,
Men vissa ord, nyckens ord jag hör eller utläsa,
Sådana som "dåligt hjärta" alltid till honom hänvisas,
Och om henne "cancer i pankreas".
En apokalypsens skärskådare: en som samla fågelbot nu kallt.
Här fanns mitt sovrum, nu för gäster reserverat. [80]
Där, gömd och instoppad av den Kanadensiska pigan,
Lyssnade jag på sorlet från nedervåningen i stilla bedjan
På det att de alltid bra skulle må jag bad för dem alla där
Morbröder och mostrar, pigan, hennes niece Adèle
Som hade sett Påven, människor från böcker, och Gud.
Jag hos kära gamla bizarra Tant Maud växte då upp,
En poetissa och målarinna med en smak och fäbless
För realistiska sammanflätade objekts
Fusion med groteska växter och bilder av fördömelsen.
Levde tills hon hörde nästa baby gråta. Rummet hennes sen [90]
Har vi intakt bevarat. Dess trivialitet per preferens
Ett stilla liv skänker i hennes stil: papperspressens
Inneslutande i konvext glas av den blå lagunen,
Versboken uppslagen vid dess Index (Månen,
Månskenshed, Måsten/Moral), den ålderdomliga gitarren,
Människokraniet; och från lokalpressens nyheter och skvaller
Lite kuriosa:  Red Sox Vinner över Yanks 5-4
På Chapmans utgåva av Homeros, tumhäftad mot dörrens yta.
Min Gud dog ung. Gudadyrkan jag fann
Förnedrande, och dess byggnad, ohälsosam. [100]
Ingen fri människa behöver en Gud; men var jag då fri?
Hur till fullo jag kände den natur jag var fastlimmad i
Och hur min barnsliga gom älskade smaken sen
Hälften fisk, hälften honung, av klistret det gyllene!
Min bilderbok var redan vid en tidig ålder
Det målade pergament som papperstätade burens golv där:
Lila ringar vår måne runtikring; och en sol av blodapelsin;
Tvinnad Iris; och detta sällsynta fenomen
Den iridul---då, vacker och sällsam,
Uppå en klar himmel ovan en bergskedja förnams [110]
Ett opalliknande litet moln i oval skepnad
Reflekterar regnbågen efter åskvädrets eskapad
Vilket uti en fjärran dal har utspelats---
Enär vi har högst konstnärligt inburats.
Och där är ljudvallen: nattetidens vallar
Upprest av en triljon syrsor om hösten den kalla.
Ogenomtränglig! Halvvägs uppför kullen
En paus jag tar som träl inför deras drill den yrselframkallande.
Där är Dr. Suttons ljus. Stora Björn är där.
Ettusen år sedan fem minuter vore nu här [120]
Detsamma som fyrtio uns av finkornig sand.
Utstirra stjärnorna. Oändlig förtid och sedan
Oändlig eftertid: ovan ditt huvud de ljöd
Då de slå ihop likt gigantiska vingar, och du är död.
Den regelmässigt vulgäre, jag vågar påstå att han,
Är lyckligare: ety han ser Vintergatan
Endast då han hämta sommarbrunnens vatten. Då som nu
Vandrade jag på egen risk: piskade lövruskan min hud,
Snavade på stubben. Astmatisk, lat och fet,
Jag studsade aldrig en boll eller svingade slagträt. [130]
Jag var skuggan av en brunbröstad slaktad sångfågel där
Av fönsterglasets falskt avlägsna sfär.
Jag hade en hjärna, fem sinnen (ett unikt),
Men annars var jag blott en smula excentrisk.
I sömnens drömmar där lekte jag med andra
Men avundades egentligen intet---utom kanhända
Miraklet av det kvarglömda eviga lemniskat
Uppå den våta sanden av de nonchalant skickliga
Cykeldäcken. Slingrande av subtil smärtas gråt där,
Rycktes i av den lekfulla döden, släpptes så åter, [140]
Men allestädes närvarande, flöt så genom mig. En dag
Då jag just hade fyllt elva, och där låg jag
Framstupa på golvet betraktande en urverksleksak---
En skottkärra av plåt som av en gosse av plåt dras---
Kringgick stolsben och vilse under sängen,
Där i mitt huvud kom ett plötsligt solsken.
Och sedan den svarta natt. Detta mörker var sublimt.
Jag kände det som jag spreds genom rymd och genom tid:
Ena foten uppå en bergstopp, och en hand
Under gruset på en flämtande slingrande strand, [150]
Ena örat i Italien, och ett öga i Spanien,
I grottor, mitt blod, och min hjärna, i stjärnorna.
Det kom svaga dunkningar i min Triassiska period; de grönaste
Optiska fläckar i de Senare Pleistocenska,
En isande rysning nedför min egen Stenålder,
Och i min armbågsnerv alla morgondagar nu är.
Under en vinter varje eftermiddag
Sjönk jag så ner i denna svimning den tillfälliga.
Och så upphörde den. Dess minne blev vagare.
Min hälsa förbättrades. Jag lärde mig även ett och annat simtag där. [160]
Men likt någon liten gosse utknuffad av en slinka
Med sin rena tunga hennes lågbefintliga törst att släcka,
Jag var korrumperad, förskräckt, och lockad,
Och fastän friskförklarat mig gamle doktor Colt har
Av vad som, sade han, var huvudsakligen växtvärk,
Undran kvardröjer och skammen kvarblir där säkert.


(Slut på Canto 1)


Vladimir Nabokov 1962
LPWJ svensk version 26/04-02/05/09