~*~

*IX*

Och färgen, det överliggande molntäckets blå
Av luften, i vilken en blå gitarr

Är en skepnad, beskriven med stor möda,
Och jag är blott en av de hopkrupna skuggorna

Ovan de pilsnabba, håller fortfarande strängen,
Skaparen av ett ting som återstår att skapas;

Färgen likt en tanke som växer
Ur en stämning, den tragiska dräkten

Runt skådespelaren, halva hans gestikulerande, halva
Hans talförmåga, hans meningars klädnader, av silke

Genomblöta av hans melankoliska ord,
Hans scens väder, han själv.

*X*

Res de rödaste pelare. Ring i en klocka
Och slå i de tomrum fulla av plåt.

Kasta tidningar längs gatorna, testamenten
Av de döda, majestätiska deras sigill är.

Och de vackraste tromboner--beskåda
Annalkandet av honom på vilken ingen tror,

Vilken alla tror att alla tror,
I en nylackerad bil denna mystiker.

Låt trumvirveln rulla uppå den blå gitarr.
Luta ut från ditt kyrktorn. Skrik ut högt,

"Här är jag, min motståndare, som
Konfronterar dig, blåsande de eleganta tromboner,

Ännu med en liten olycka
På hjärtat, en liten olycka,

För evigt ett preludium till ditt slut,
beröringen som stjälper både män och berg."

*XI*

Så sakteliga murgrönan uppå stenen
Blir till stenarna. Kvinnor blir likväl

Städerna, barnen blir till fälten
Och i vågor till haven bliver männen.

Det är ackordet som falsifierar.
Havet återvänder mot männen,

Fälten fängslar också barnen, tegelstenar
Är ett ogräs och alla flugorna har infångats,

Vinglös och försvagad, men livs levande.
Missljudet blott förstorat där är.

Djupare inom bukens mörker
finnes tiden, tiden växer uppå det berget.

*XII*

Tom-tom, c'est moi. En blå gitarr
Och jag är ett. Och orkestern

Fyller denna höga hall med släpiga män
Höga som hallen. Det susande oljudet

Av folkmassan reducerades, sade de alla,
Till hans andetag som ligger vaken om natten.

Jag känner igen denna skygga andning. Vart
Har jag min begynnelse och min ände? Och vart,

Som jag knäpper uppå den, plockar jag upp
Det som monumentalt hade förklarat

Sig själv icke att vara jag och ändå
Måste så vara. Det kunde inte vara någonting annat.

Wallace Stevens 1937
LPWJ svensk version 06/05/09