stöda sig på gamla hagens kvistiga rön
som om ängarna vore hägnade

bekräfta redan egen ställning
piska i hand sporrar och elen på

klubbat och klart tagen
i oskrivna lagen om rätt
och fel

en otänjbar balans kallhamrad
som tänjs av egen överlevnads blindfärd

det finns fel som är bra
det finns en del som är hårda att smälta

det finns harsyra kvar just
för att vägran infann sig

kampen avtog och vittringen kändes
med nyöppnad näsborre fri från
snörda sinnen

och drömmen går vidare
när solen går ner över hagen

men manen skönjer vindars riktining

enkelt låta stålstöpta byglar
tyglar användas till prygel
av gammal vana och i förväg
på rutin

redan innan steget bekräftar
det farliga hotets ickevarande

mota olle i grind

för på rymmen är hästar vilda och inte
desamma som hållna krafter i tvång

och vägen är lång

vägen är känd

det rycktes förgäves i märren
och ryktades båd päls och på byn

men sorgligt när bettet
rev loss i ärren och
stålet användes

kunde inte längre hindra den tindrande
som längtade frihet

läder i piska och trimmad grimsax
det är dags nu
det är dags

stoet fick nog
igenslagen bakläxa
om tvång och hägnade fållor

grimsaxen glänser där tystnaden
råder för avkastad herre
med tyglar av guld och hagar satta

lagar nu sin matta som i skuld
pyntade maneger och glammande mob

och solen gick ner

där ligger en ensam kvar
ligger kvar och lyssnar på ekon
av dånet från hovar i frihet

stötande knogars minnen ska vitna
som hovarna dammar i dimman
som harsyrans lyster mot tim och mot tej

bugande inför vind och den trinde av pakt 
vaknade

utan sin makt

känner inte sina egna händers blåsor
i ren obstinat självimpakt
förrän dånet av hovar i frihet lagt sig

och ilskan inom honom lagt sig
och värmen kommer åter

just där ståtlig kamp smälte stål i sax
där en lyckades bo vältes av viljas makt

stödde sig på gamla hagens kvistiga rön
som om ängarna vore hägnade 

ingen bön förtjänar sina svar om
stål ej smälts med hjärtats värme
och eget ansvars givande
generation efter generation

i hagar som tillåts vittra av tidens tand
med harsyra liljekonvalj och näsborrar
gjorda för frihet
frustande nordan frisk

grimsaxen snurrade långsint som sanningen
gnällande i gammal snara

svedda snärjor i spinn

och drömmen går vidare
när solen går ner och kanske där
följde ett föl

en stjärna i en tid som gav kraft
tindra

en häst i frihet