ett dovt skvalp
avslöjade skogens återhållna

grågräsets gröna falskt
var svart av vissnad sol var satt att skifta färg
när döda suckar jaga ikapp

inandad skatt

natt nu
även för små tår

när sina ringars rening

ännu ingen förening nedan
därefter väntas nerom nästa nod där någon
njuter närhet bredvid

vägrar blöta sin fot
trampar oro

och skyar skälvde inte av sig själv
det är natt nu
vid myrkanten

rännilar fradga med glim
väntar mörker
framylat moln

dämpande väder
gråtande dagars samlade sorg
håller sista droppen i tystnad
famnad

hängd
över vatten slängd förvanskad och

stängd
det får inte höras

när slöjor är neri
drar fröplymsbäring förbi och lämnas
av öga från hav i skugga

nav i ruggade bon
från då i brungräs dunklädd

ses
vid myrkant bara sten och vass

vag
som framtida färd för vind
för svag att skingra

fot som vägrat invid
men havsöga döljs

väntar under frans
med fingrar stuckna i källmark

så skakar stammar
viljan vänder vattnet
och svarta svaren ligger nakna

ostegad bön sveper eko
och dånet lägrar

gåvan hem gav möte den gången
gav ögonblick
ögonblick gick ögon fick ro fick vila

mod att tro

att rispad yta matt bräckts för att
käftarna rinner lusten längtan hungern försvinner
i förvägs plöjda stigar

nej så var ej

och stannad fot till slut

det är natt nu och barken brinner
marken hinner inte svälja och inga månar
kan lysa väg som ej satts

det är dag i mörkrets rike
och offret vet inget om svarta svar

för gräset är grönt
i öga drömt av blåa rosors like

och skyar skälvde inte av sig själv

natt nu

det är natt nu och dagen
väntar vit