~*~

*XVII*

Personen har en gjutform. Men inte
Dess djur. De änglalika

Talar om själen, sinnets förstånd. Det är
Ett djur. Den blå gitarr--

Uppå den dess klor framskrider, dess huggtänder
Artikulerar om dess ökendagar.

En blå gitarr som gjutform? Detta skal?
Nåväl, emellertid, blåser en nordanvind

Ett horn, på vilket dess seger
Är en mask som komponerar uppå halmstråt sitt.

*XVIII*

En dröm (för att nu kalla det en dröm) till vilken
jag kan hysa tillförlit, trots detta objekt,

En dröm ej längre en dröm, ett ting,
Om saker som de vara skall, som den blå gitarr

Efter ett längre klinkande vissa nätter
Förlänas sinnenas beröring, ej av handen,

Utan de självaste sinnen som de berör
Vindglansen. Eller som när dagsljuset kommer,

Liksom ljuset i en bergsklippors spegling,
Uppåtstigande från ett hav av forna.

*XIX*

Så att jag kan reducera monstret till
Mig själv, och sedan kan vara mig själv

trots detta monster, att vara mer än en del
Av det, mer än den monstruösa spelaren av

En av dess monstruösa lutor, att ej vara
Ensam, utan reducera monstret och vara,

Två ting, dessa två tillsammans som ett,
Och spela på monstret och mig själv,

Eller än bättre inte på mig själv alls,
Men på det att dess intelligens,

Blir till lejonet i lutan
Hellre än lejonet låst i sten.

*XX*

Vad finns det i livet förutom ens idéer.
God luft, god vän, vad finns det i livet?

Är det på idéer som jag tror?
God luft, min enda vän, tro,

Att tro vore dock en broder full
Av kärlek, att tro vore ock en vän

Mer vänlig än min enda vän,
God luft. Stackars du bleka, stackars du bleka gitarr...

Wallace Stevens 1937
LPWJ svensk version 07/05/09