när du satt där
vid sängen,
där solen ödmjukt lysste upp
rummet med sitt sken,
såg jag att du tänkte, undrade,
så hemlighetsfullt, som om du inte ville
anslöja något.
Varje gång du mötte min
blick försvann ditt undrande ansikte,
du såg rädd ut.
Dina händer darrade,
men din röst var lugn,
Efter en stillsam tystnad lugnade sig
din rädda blick,
du log mot mig med ditt mjuka leende,
som om du ville säga att det är
ingen fara.
Nästa dag när solens lena ljus
lysste upp vårt rum
såg jag dig ligga vid mig,
men en så fridfullt leende ,
men ditt inre ljus
var nu någon på en annan plats,
en sista minna av dig
ska jag bevara
i evig
tid.