I onyktert tillstånd låter jag mig omslutas av det lugnade susandet som hörs när världen fortsätter passera utan att jag behöver uppmärksamma felstegen som jag så väl känner igen från det förflutna jag så många gånger korkat upp en flaska vin till. Ni vet hur de säger att man aldrig vet vad man har fören det redan har gått förlorat, det är en lögn. Man vet, långt innan man vet att man vet så ligger sanningen vackert utbredd framför en. Du kan smeka fakta med silkeslena fingertoppar, den kommer aldrig ge med sig, kommer aldrig vika sig för något så enkelt som charm. Du är som alla andra, envetet naiv och förblindad av den tro att man har något att säga till om. Innerst inne vet vi alla att vi är vilse, vi kommer aldrig finna kärleken, för kärleken finner alltid oss. Ibland när vi behöver det som mest, kanske då vi förtjänar det som minst. Jag har blivit bränd, men jag slipats för hårt då jag själv har bränt så många fler och varför berättade ingen hur enkelt det är att leka när det inte finns några regler eller ens riktlinjer? Jag är trasig från vardagen till helgen och inga plåster i världen täcker de djupa sår som slickat min hud. Behovet efter konstant bekräftelse såsom känslan att tänja på gränser. Samvetet som gjuter sin form till ett hjärta, tomt. Jag vill inte leka mer. Jag är trött på att ljuga och förstöra, det jag vidrör ärras ofta, hade jag vågat generalisera hade jag sagt jämt. Jag är galet kär, förälskad i den grad att jag står ute halvnaken i enbart trosor, linne och ett par strumpor och skriker i telefonen hur mycket du betyder. Men orden når inte fram, då de aldrig lämnar min mun. De fastnar i underläppen som darrar då jag läcker tårar. Kvällen avslutas med lätt sömn som övergår till verkliga iakttagelser. Jag kan älska honom tills jag dör, och jag vet att jag inte borde så varför stoppar ingen mig längre? Låt mig inte komma undan med att göra det. Lägg in mig, skicka mig till psyk. Vad som helst.


Bara låt mig inte komma undan.