Att vara mån om sitt utseende, och viljan att vara nöjd med sig själv, det är normalt. Varför kunde inte Ida inse att David ville vara smal och snygg som alla andra? Hon gav aldrig upp, inte ens när läkarna berättade för henne att David var frisk som en nötkärna. Vad han än sa verkade hon aldrig vilja förstå. Han var inte sjuk. Bara tjock.
 
Kurr. Kurr.
"Klockan är sju, här kommer nyheterna..." Han stängde av klockradion och svängde benen över sängkanten. Kurr. Djupa andetag. Kurr. När han ställde sig upp började världen att snurra, men David var van. Han tog bara några djupa andetag och höll sig fast i sänggaveln i några sekunder, sedan kunde han gå ut i köket för att sätta på kaffe. Medan kaffekokaren började puttra satte han på datorn, för att kolla om det hade trillat ner några nya mejl i inkorgen. Lite skräpmejl, som vanligt, men ett meddelande fångade Davids uppmärksamhet. "Jobbiga hungerkänslor? Vet du inte hur mycket mat, som är FÖR mycket mat? Läs här!"
Han klickade på rubriken och sedan på länken som fanns i mejlet. Han knöt näven och slog sig själv hårt i magen, i ett försök att bedöva kurret som aldrig ville ge med sig, och läste sedan med intresserad blick vad som stod.

* Om du får hungerkval, kryp ihop till en boll.
* Vill du hetsäta? Drick tre stora glas vatten, eller drick lite vinäger. Det får din mage att kännas konstig, och du vill inte äta.
* Skaffa dig en ny hobby. Vadsomhelst som får dig att sluta tänka på mat. * Ät ingenting större än din knytnäve. Måste du sträcka på munnen är det för stort.
* Ät vitaminer! Kalcium och järn är superviktigt.
* Kolla ALLTID kalorier mm på innehållsförteckningen. Något som är fettfritt kan vara smockfullt med kalorier, och det vill du inte äta...

Ungefär på samma linje fortsatte det, med hur många tips som helst på HUR man skulle döva hungern eller få sig själv att tänka på annat. Vilka bra tips, tänkte David exalterat och sparade länken. Han hällde upp lite av det färdiga kaffet i en mugg. Egentligen tyckte David inte om kaffe. Men om han drack några koppar direkt när han vaknade, kändes det konstigt i magen, vilket gjorde att han inte kunde äta någonting på ett bra tag. Hur gärna han än ville och hur skarpa kurr magen än gav ifrån sig så kunde han inte få ner en bit, magen kastade bara upp den igen. Mjölk eller socker kunde han inte ha i kaffet heller, inte ens för att neutralisera den beska smaken, för sådana äckligt fettbildande produkter kunde han inte kosta på sig att använda. Grimaserande hällde han i sig två koppar kaffe på rad, kände hur den tomma magen protesterade, och gick sedan mot duschen.

Väl i duschen kände han illamåendets begynnelse. Hur mycket han än avskydde den känslan så var det värt det. För David hade bestämt sig, han skulle bli SMAL. När han klev ur duschen tittade han strategiskt åt höger för att slippa se sin feta spegelbild, och sedan ställde han sig på vågen för att se om den senaste veckans hårdbantning gett något resultat. Siffrorna på vågen fick tårarna att börja rinna ner över kinderna på David. Jävla helvete! Det är säkert den där jävla salladen han åt i onsdags hos sina föräldrar. Det måste det vara... Men mamma SA ju att den var lågkalori, och utan fett! Han tittade ner på vågen igen. Femtiosju komma sex. FEMTIOSJU KOMMA SEX, ÄCKLIGA KILON. Groteska siffror, för hans 178 centimeter.
I ren vrede gick David ut i köket och hällde i sig en kopp ljummet kaffe, även fast illamåendet redan var överväldigande. Nu FÅR han verkligen inte äta någonting alls den kommande veckan. Självdisciplin var det nya måstet.

En skarp telefonsignal skar genom tystnaden. Vem i hela friden ringer nu, när alla VET att jag sitter och skriver på min artikel, tänkte David och plockade upp mobilen.
"Mamma" blinkade på skärmen. Han suckade och tryckte på grön lur.

- Hallå? Hallå! David, det är mamma!
- Hej mamma, du behöver inte skrika, jag hör dig ändå vet du.
- Åh just det, förlåt. Vad gör du?
- Du vet att jag jobbar så här dags på dagen. Jag sitter och skriver på en artikel.
- Jaha okej. Vad har du ätit idag då?
- Jag har druckit kaffe och tagit kalciumtabletterna jag fick av dig. Varför undrar du?
- Du vet ju att jag vill att du ska må bra. Du får inte äta för mycket.
- Nej mamma, jag vet det. Och jag äter inte för mycket nu. Salladen förra veckan satte sig direkt som fett och det har gjort mig mer bestämd, du behöver inte tjata.
- Det är bra vännen. Fett är inte bra.
- Nej jag vet. Men jag måste jobba nu, vi får höras ikväll.
- Okej! Hej då, då. Puss puss.
- Puss hej.

Djupa andetag. Typiskt mamma, alltid orolig över hälsa och välmående. Varför litade hon aldrig på att han faktiskt kunde stå emot hungerskänslorna!? David vände sig mot datorskärmen igen. Hmm, vart var han nu?

En skarp signal fick David att rycka till. Han hade råkat somna över sitt jobb, hungern och illamåendet gjorde honom trött. Någon stod och plingade energiskt på ytterdörrens ringklocka.
Han reste sig upp, men föll genast ihop på golvet. Vill man vara fin, får man lida pin, intalade David sig själv och reste sig upp igen för att stappla iväg till dörren. När han tittade ut genom kikhålet såg han ingenting, det var helt svart. Åh nej, det svartnade för ögonen igen. Det gjorde det oftare och oftare nuförtiden. David höll ett krampaktigt tag om dörrhandtaget och kämpade mot svimningskänslorna. Djupa andetag.
Brevinkastet öppnades.

- DAVID? Är du där? Jag ser dina fötter, varför öppnar du inte!?

David hörde sig själv mumla något knappt hörbart till svar. Han kämpade för att få tillbaka synen.
Idas röst gick från irriterad till orolig på en sekund.

- Åh, David! Hur mår du, vad gör du? LÅS UPP!

Han ansträngde sig för att få kontroll över händerna och, fastän synen vägrade infinna sig, lyckades hans låsa upp dörren. Ida var beredd på vad som skulle komma när dörren flög upp. David ramlade rakt på henne, och hon fångade vant sin fallande vän och släpade in honom till sängen. Hon gav honom ett glas vatten som han girigt drack ur i djupa klunkar. När han återfått sin balans, och kunde se klart igen, tog han sin jacka under armen. Ida såg till att han inte föll ihop igen, sedan tog hon hans nycklar från bordet och låste dörren när de gick. Nu skulle de minsann äta en rejäl lunch! Hon blev aldrig klok på allt detta bantande och kaloriräknande. Men idag skulle de i alla fall gå ut och äta. Eller, om man frågade David, Ida skulle äta, och han skulle bara hålla henne sällskap.

De strosade fram på gatan samtidigt som de försökte bestämma vart de skulle äta någonstans.
Ida insisterade på den lilla restaurangen snett emot prylaffären vid Prinsgränd. David sa inte emot. Han tänkte ju ändå inte äta, men det sa han inte.

Medan de gick på gatan pratade de om allt och inget. David stannade vid ett skyltfönster och tittade på skyltdockan, och sedan ner på sig själv. Om man hade haft den kroppen. Ida fnös och drog med sig honom bort från skyltfönstret med den sjukligt smala skyltdockan i. Och folk tyckte att skyltdockor var anorektiskt smala för fem år sen, tänkte Ida frustrerat.

"Pro Ana är inte alls en livsstil, det är ett försök till en accepterad form av självsvält"

Så hade läkaren uttalat sig i en tv-debatt för ca fem år sedan. Anorexi hade börjat bli mer och mer accepterat, världen valde att blunda och följde blint strömmen. Läkarens uttalande ignorerades. Att leva med "Pro Ana", en form av subkultur som menade att man väljer att leva "anorektiskt", blev något helt normalt. Det var inte längre konstigt att inte vilja äta. Anorektiker kunde läsa på Internet, och höra på radion, att de inte alls var sjuka, utan rent av hälsosamma, och så fortsatte det. Det blev värre och värre.

Man värvade vänner och övertygade nya människor man träffade att mat inte var bra. Fler och fler tycktes "inse" att leva smalt var långt mer hälsosamt än att vräka i sig mat. Man kunde få tips och råd om hur man svälte sig på bästa sätt och vad man kunde göra när man blev för hungrig, nästan överallt. Ingen såg sjukdomen som sakta spred sig i samhället som pesten under medeltiden...

Restaurangen var liten och mysig, tända ljus på borden och vackra tavlor på väggarna. En lång gänglig man kom med menyer innan de knappt hunnit sätta sig ner vi bordet. Ida ögnade igenom listan på maträtter med beskrivningar.

"Pastasallad - fullkornspasta för längre mättnadskänsla med extra lågt kalorivärde, sallad sköljd i vatten, tre gurkskivor och två tomatklyftor. Ingen dressing".

Vad är DET för pastasallad!? Det blir ju ingen människa mätt på, tänkte Ida och fortsatte läsa.

"Hungerdödaren - tre stora glasvatten samt två matskedar vinäger. Kaffe ingår."

"Potatis, köttbullar och gräddsås - Två små potatisar, vegetariska köttbullar utan tillsatser och en matsked sås (0.5% fett)"

Jag ger upp, tänkte Ida, och vinkade till sig kyparen.

- Jag vill ha en pastasallad, MED dressing tack. Eller jag vill ha TVÅ stycken sådana portioner förresten. Och så vill jag ha... Två portioner med potatis, köttbullar och sås. David vad ska du ha?
- Inget!
- Jo, TA NÅGOT NU!
- OKEJ då! Jag vill ha... en sallad. En liten portion tack.
- Som om alla portioner här inte redan är små.. muttrade Ida.

Kyparen tittade på Ida med en, illa dold, äcklad min. Han nickade åt deras beställningar och gick sin väg.
Det tog inte lång tid innan maten var klar och kyparen kom med tallrikarna. Fyra stycken till Ida och en till David. David tittade i smyg på Idas groteska mängd mat. Hungern rev i magen, men han tänkte minsann vara stark. Kyparen önskade dem en smaklig måltid, tittade på Idas mat med äcklad min ännu en gång, och gick sedan mot köket. Ida var inte sen att börja äta, hon nästan kastade i sig maten. David petade lite försynt bland sina salladsblad, och kände kurret eka i hela kroppen. Han tittade på Ida och hennes mat. Vad gott det såg ut... NEJ det gjorde det inte alls, mat är äckligt! Men Idas blick fick honom att ta ett salladsblad, och sakta mala sönder det mellan tänderna. Ida tittade, med munnen full av mat, på sin smala vän. Hur kunde han låta bli att äta? Hon såg ju på honom hur hungrig han egentligen var, trots att han jämt hävdade att han inte var det, så väl kände hon sin vän. Trots att David var mer än en decimeter längre än Ida, vägde han drygt fem kilo mindre henne. Det var allt annat än friskt. Hon försökte desperat få honom förstå, men han vägrade alltid att lyssna. Men hon bara måste försöka få honom att inse...

- David, du måste äta mer!
- Nej, jag är inte hungrig. Och bara titta på mig, jag är tjock! Jag FÅR inte äta mer.
- Tjock är det sista du är. Jag är smällfet i jämförelse med dig i så fall!
- Det är du inte alls! Du är smal, jag ÄR tjock. Sluta tjata.
- Lyssna på mig, för en gångs skull! Du svimmar hela tiden, du dricker i stort sett bara vatten eller kaffe och du äter ingenting, din mamma säger åt dig att du inte får äta och du LYSSNAR på henne och jag hör hur högt din mage kurrar ända hit!
- SLUTA! Jag vill inte höra mer. Jag ÄR TJOCK punkt slut. Alla kan inte smälla i sig lika mycket som du utan att bry sig. Jag vill inte se ut som jag gjorde för fem år sen. Jag vill...
- ...redan då var du smal..
- ..Avbryt mig inte! Jag vill vara smal, och NÖJD med mig själv. Jag tänker inte sluta banta förrän jag är SNYGG! Jag är så trött på ditt tjat!
- Men David...
- Ingen "men". Jag orkar inte höra mer!!

Vid det här laget var det inte bara kyparen som stirrade på vännerna, utan även gästerna, som mer än gärna tog tillfället i akt att få en anledning att lämna maten de hade kvar.
David reste sig hastigt från stolen, slet åt sig sin jacka och rusade ursinnigt iväg. Ida reste sig upp och sprang efter. Hon ropade efter honom att han skulle stanna, men han bara fortsatte springa sin väg. Tårarna rann på David, och han visste inte om det var av ilska eller för att vinden blåste i ögonen på honom. Han hörde hur Ida ropade efter honom, men han tänkte minsann inte lyssna mer. Han hade hört tillräckligt av hennes sjuka åsikter. Mitt i sina ilskna tankar kände David hur allt började bli suddigt. Han blinkade några gånger och försökte fokusera blicken medan han vinglande fortsatte att springa, men det gick bara inte. Allt han lyckades se innan det blev svart var marken som kom rusande emot honom.

Ida såg hur David började vingla medan han sprang. Inte nu igen, tänkte hon, och sprang snabbare. Innan hon hann fram hade han fallit ihop på marken. När hon kom fram till sin avsvimmade vän kände hon paniken dunka inombords. Hon hörde någon skrika medan hon desperat försökte få fram mobilen ur fickan. Med stor chock upptäckte Ida att det var hon själv som skrek, när en man från larmcentralen plötsligt hördes i luren. Hon snyftade fram vart hon befann sig och vad som hade hänt. Mannen i luren talade lugnande med henne och berättade att ambulansen var på väg. Han gav henne direktioner om vad hon skulle göra innan ambulansen kom och Ida försökte andas lugnt och göra som mannen sa. När ambulansen kom hoppade ambulansmännen ur och fick fram en bår. Det hela gick så snabbt att den chockade Ida knappt hann reagera innan David redan var på väg in i ambulansen på båren. Hon skyndade sig att följa efter och de åkte i rasande fart mot sjukhuset.

Vitt tak. Vita väggar. David tittade sig omkring och på sig själv. Var var han någonstans? Han hörde någon ropa hans namn, och innan han visste ordet av hade han Ida i sina armar. Hon var rödögd och tittade på honom med oro i blicken.

- Vad hände? Undrade David och kände på bandaget runt huvudet.
- Du svimmade... igen, och den här gången slog du i huvudet, svarade Ida menande.
- Jaha, men det är ju sådant som händer.
- Men David, det är inte alls sådant som händer. Det är inte normalt.
- Börja inte nu. Vem som helst kan svimma och slå i huvudet.
- Ja men nu var det inte vem som helst, det var DU. Och du svimmar inte ibland, du svimmar ofta!

In i rummet kom en sjuksköterska. Hon tittade uppmuntrande på David.

- Har du vaknat nu, vad bra. Hur mår du?
- Det är okej. Jag har ju ont i huvudet såklart, men annars är det ganska bra.
- Så bra då. Men du vill inte ha en huvudvärkstablett förstås?
- Nej precis.
- Jag tänkte väl det. Du verkar ju vara en hälsosam person.
- HÄLSOSAM!? Ropade Ida frustrerat. Han är allt annat än hälsosam, du ser väl hur smal han är? Han äter aldrig någonting, det är ju därför han svimmar hela tiden!
- Ida... David blev aldrig klok på henne. Kunde hon inte bara ge upp sitt mattjafs någon gång?
- Jag tycker att det är bra att vara mån om sitt utseende, svarade sjuksköterskan med en blick som granskade Ida från topp till tå.

Chocken var total. Om inte ens en sjuksköterska såg hur sjuk David var, vem skulle då kunna hjälpa Ida att övertyga honom om det? En läkare kom in i rummet och Ida blev lugn. Nu kommer David få höra sanningen av någon som verkligen visste var han talade om.

- Dina värden är normala och såret du fick på huvudet var bara ytligt. Du kan åka hem i eftermiddag.
- Tack så mycket, svarade David lättat.
- Hur kan hans värden vara normala!? Han är ju sjukligt smal, äter aldrig någonting och han svimmar varannan minut!

Höll Ida på att bli tokig, eller var världen på väg till anorektikernas paradis?

- Hans BMI ligger på ca 18. Det är jättebra. Och att vara smal är inte sjukt. Alla kan ju inte vara.. ja, mulliga, sa läkaren med en menande blick.
- Är inte normalt BMI mellan 19 och 25? Han är ju underviktig, det ser ju vem som helst!
- Som sagt, du kan åka hem i eftermiddag, bara någon kopplar ur ditt dropp, sa läkaren igen och tittade på David.
- DROPP!? Davids röst var panikslagen och han stirrade på sin arm.
- Lugn lugn. Det är det senaste lågkaloridroppet. Lämnar inga som helst spår i kroppen, det bara gör dig piggare och neutraliserar hungerskänslorna.

David andades ut. Ida stirrade chockat på läkaren. Hörde hon rätt? Skulle den uppenbart sjuka David få åka hem efter en dos "lågkaloridropp"? Hon gjorde en ansats att säga något, men läkaren bara suckade, tittade menande på sjuksköterskan, och gick sin väg.