Hon hade aldrig känt något inför sina offer. Hon kände ingen medkänsla när de skräckslagna försökte fly undan henne och inte heller kände hon någon ånger när hon såg att ännu ett liv hade slocknat pga. hennes hunger. Men det var tills hon valde honom. Han med de gröna ögonen. Han med vackert pulserande blodådror, på sin fulländade hals. Det perfekta offret, den mest utsökta måltiden! Eller...?

Timna slickade sig om läpparna, för att inte låta en enda droppe gå till spillo. Hon släppte den livlösa kvinnokroppen och försvann sin väg, snabbare än ögat kan se. Den där tjejen hade varit precis lagom för att mätta Timnas blodtörst. Smygande genom nattens månsken, passerade hon stadens park. Det var oftast där hon hittade sina offer. Det kunde vara någon tjej på väg hem från en fest, en ensam man på nattlig promenad eller bara en vilsen kvinna som gått fel någonstans. De flesta smakade bra, och gjorde inte alltför stort motstånd när hon använde sin Charm. Men nu var hon både mätt och trött. Hon längtade hem till sin mörka, sköna kista. Där skulle hon sova djupt, så djupt som endast en vampyr kan, enda till solen åter gick ner och det var dags för henne att stilla sin vampyriska blodtörst ännu en gång.

Timna slog upp ögonen, puttade bort det tunga kistlocket och satte sig upp. Hon sträckte sina vampyriskt bleka armar rakt upp och gav till ett litet nöjt tjut. Efter en riktigt god dags sömn började en välbekant hunger att kännas i kroppen och i sinnet. Blod. Timna ville ha blod.

"Akta er, alla nattliga vandrare", sa hon högt för sig själv, "för här kommer jag, och jag är hungrig!"

Hon svepte ut i natten, på jakt efter en lämplig måltid. När hon kom fram till parken märkte hon att det var ovanligt mycket folk där. Hon stannade upp och funderade. Fler människor innebar större valmöjlighet, men också större risk att bli sedd. Hon stannade i skuggorna en lång stund och iakttog de ännu lyckligt ovetande människorna. Det måste ha varit fest någonstans, för det var inte många av dem som drev omkring där i parken som var nyktra. Många var till och med medvetslösa. Timna föredrog blod som inte var påverkat av en massa alkohol. För ju mer alkohol en människa hällde i sig, desto bittrare och konstigare smak fick dennes blod.

Hon gled obemärkt fram till en tjej som inte såg ut att vara alltför påverkad.

- Hej.
- Eeh, ursäkta? sa tjejen kaxigt. Hon kunde knappast ha varit äldre än sexton år.
- Kom jag vill visa dig något...där borta. Sa Timna med sin övertygande, mest förförande röst.
- Okej...

Det fungerade alltid att använda sig av Charmen, det visste Timna. Människor blir så lätt påverkade av vampyrisk charm. Den kan inte motstås, inte ens om man är riktigt, riktigt viljestark. Hon ledde bort tjejen till en lite mer avskild del av parken, där hon hungrigt tog ett fast tag om hennes hals och lät tänderna borra sig genom halsens hud. Utan motstånd lät flickan sig bli biten. När Timna var klar, la hon ner kroppen och försvann i skuggorna. Hon var inte riktigt mätt, hungern rev fortfarande i henne. Bara en till, tänkte hon, och svepte med blicken över parken. Då såg hon honom. Wow, han såg verkligen god ut! Han såg ut att bara vara på promenad, han vinglade inte och han pratade inte högt med alla som gick förbi, som människor har tendens till att göra när de är onyktra. Hon följde efter tyst, tyst bakom honom. Precis när hon skulle säga något, och med hjälp av Charmen lura med sig honom, så vände han sig om. Han tittade på henne, med innerligt gröna ögon, sedan log han. Den blodtörstiga vampyren kom av sig helt och var plötsligt inte lika hungrig längre. Det enda hon kunde göra var att stirra in i hans vackra ögon.

- Vill du göra mig sällskap? frågade han, jag är ganska ensam...

Timna kunde inte göra annat än att nicka, hon ville inte annat än nicka. De gick längs en av de smala vägarna i parken, han glatt pratande och hon tyst funderande. Vad är det som händer? Hon hade levt, eller kanske snarare existerat, i århundraden och hade aldrig varit med om något liknande. Denna känsla som hade kommit över henne precis i det ögonblicket som han hade tittat in i hennes ögon. Hon märkte knappt hur fulländad, och tilltalande hans hals var. För det enda hon kunde göra var att se in i hans ögon, och förundras över känslan. Känslan av att inte kunna göra det hon alltid gjort. Hon kunde helt enkelt inte döda honom, även fast hon fortfarande kände hungern som lagt sig att gnaga någonstans i hennes medvetande. De gick omkring nästan hela natten. Tills Timna slogs av en plötslig insikt. Gryningen. Hon tål ju inte solljuset! Hon avbröt honom mitt i någon historia om en händelse på hans jobb som hon inte hade lyssnat på.

- Jag måste verkligen gå nu.
- Åh, jaha. Ja, jag borde väl också gå hem. Jag börjar jobba om några timmar.
- Men... det har varit trevligt...
- Ja, tack för sällskapet. Ses vi igen, kanske?
- Kanske...

Hon vände sig om och började gå snabbt åt andra hållet. Nu var det bråttom, snart skulle solen gå upp och den är inte direkt vampyrens bästa vän. Precis när solens första strålar tänkte titta fram, slog den tunga porten igen med en duns. Puh, det var nära ögat.
Sova, nu skulle hon sova djupt och länge. Kroppen skrek efter kistans bekväma utrymme.

- Sov gott Timna, sa hon till sig själv, sov gott.

Nästa natt i parken skyndade hon sig. Hon ville äta snabbt för att sedan kunna glida omkring i skuggorna och söka efter de gröna ögonen, som hon inte kunde sluta tänka på. Efter två offer (när ska ungdomar lära sig att inte gå omkring ensamma på nätterna?) strosade hon sakta fram bland träden och iakttog människorna. Där! Plötsligt såg hon honom. På en parkbänk, med halvt avflagnad blå färg, satt denna enkla människa som lyckats uppväcka känslor i henne som hon inte ens visste om att hon hade. Var det så här odödlig kärlek kändes?

En gång för längesedan, precis när Timna hade börjat sin "vampyrkarriär", berättade den vampyr som invigt henne till mörkret om något underbart. Hon berättade om kärlek. Inte vilken kärlek som helst, utan den sortens kärlek som bara vampyrer kan uppleva. Och den upplevs bara en enda gång under existensen. Hon berättade om Den Odödliga Kärleken. Denna kärlek som endast kan upplevas mellan en öppensinnad människa och vampyr, och som bara är evig om vampyren väljer att inviga sin älskade till mörkret. "Som du förstår", hade Timnas invigare sagt, "så upplevs inte Den Odödliga Kärleken särskilt ofta. Människor tvivlar på vampyrers existens, och vampyrer är blodtörstiga varelser. Men tänk på detta mitt barn, kärleken kan överraska dig."

- Hej.
- Åh, du är här!

Han lät faktiskt uppriktigt glad att se henne igen. Hon log, utan att visa alltför mycket av tänderna såklart, och de vandrade iväg. Den här natten pratade hon med. Hon berättade om sig själv, inte några avslöjande detaljer förstås, men han verkade vara nöjd med det han hörde. De pratade och pratade, tills det var dags för henne att fly undan solljuset.

De fortsatte att träffas på nätterna, han berättade att han alltid hade varit nattmänniska och därför hade bytt jobb. Han jobbade numera bara några timmar varje kväll på ett välbetalt jobb, och kunde umgås med henne nätterna igenom, för att sedan komma hem och sova på dagarna. När han frågade vad hon jobbade med, svarade hon svävande att hon inte hade något jobb just nu. Timna var himlastormande förälskad och förstod nu att detta måste vara hennes odödliga kärlek. Frågan var bara om han kände samma sak, och hur han skulle reagera på det faktum att hon var vampyr och att de inte kunde leva tillsammans för evigt om han inte lät sig invigas av henne.

En natt kände hon att det var dags, det var nu eller aldrig hon skulle berätta allt, precis som det var.

- Leo?

Hon var så nervös att hon hade kunnat kräkas, om det inte vore för det faktum att vampyrer inte har magsäck och andra inälvor på samma sätt som en människa.

- Vad är det?
- Tycker du verkligen om mig?
- Såklart jag gör, jag älskar ju dig!

Han lät väldigt undrande, men hans ord gjorde henne varm inombords. Hur skulle hon nu formulera sig?

- Jag måste berätta något...
- Vad som helst, du kan berätta vad som helst för mig.
- Mm, vad tycker du om vampyrer?
- Va? Om vampyrer?
- Jaa...
- Jag tycker att de är fascinerande varelser. Vad då, varför undrar du det?
- Så du tror att de existerar?
- Ja, de kan väl existera lika gärna som människor.
- Okej... lova att inte hata mig nu men det är något som jag har undanhållit för dig.
- Vad då? Tycker du inte om mig längre?

Han lät nu helt förtvivlad, men Timna var helt säker på att hon gjorde det rätta efter det han sagt.

- Jag är vampyr.
- Va... vad sa du att du var sa du?
- Vampyr. Och jag tror att du är...
- ...din odödliga kärlek!

Leo fyllde i meningens slut och nu var det hennes tur att bli chockad!

- Men hur vet du..?
- Jag tror dig. Åh, älskade, underbara, jag tror dig! Jag forskade om vampyrer för några år sedan, för jag tycker som sagt att ni är fascinerande varelser. Då hittade jag någon gammal skrift om vampyrers kärlek. Jag vet nog mer än du tror!

Nu lät han åter glad. Timna var så glad att hon inte ens visste var hon skulle göra av all lycka. Han vet om att hon är vampyr, han vet redan massor av saker om vampyrer och deras existens redan, och han älskar henne ändå!

- Du skulle berätta något sa du? Sa Leo kärleksfullt.
- Ja, för att vi ska få leva tillsammans för evig så måste jag... jag måste inviga dig till mörkret.
- Varsågod. sa han lugnt och blottade sin perfekta hals.

Äntligen skulle hon få smaka på honom, och utan att göra illa honom också! Kan det bli bättre? Vampyrens tänder borrade sig igenom människans hals...

Han slog upp ögonen.

- Hur mår du? frågade hon ängsligt.
- Bra, tror jag.
- Det gick bra. Du är, om det är möjligt, ännu vackrare nu än som människa.
- Haha vilken tur att du tycker det.
- Det kommer jag alltid tycka...

Hon böjde sig mot honom och kysste honom. Underbart!

- Vad allt ser annorlunda ut!
- Ja, men du vänjer dig snart.

Allting ser väldigt annorlunda ut genom vampyrögon, jämfört med mänskliga ögon det kom Timna ihåg från när hon blev invigd. Men han skulle ha gott om tid att vänja sig, all tid han ville och behövde. DE skulle ha all tid de ville. Tillsammans, förenade... FÖRALLTID!