Du sprang genom våren med blicken vilt sökande
på väg mot nya marker med lika visset gräs

Ert hem var hans nu, det var som det skulle vara
Du pratade om frihet när du kysste hans kind
men planer blir grusade då själen skriker
Du är ju en av alla dem som behöver sina hamnar
och som tappar viljan när det kränger för hårt


Du ville nå öppet hav
men klamrar dig krampaktigt fast vid bryggan
Saltvattnet biter i ögonvrån
och huden känns iskall i vinden
Då spelar det ingen roll att ankaret är lättat


Du kan konsten att ofrivilligt förtrolla
och få hjärtan att brinna varje gång du ler

Det var nya tider och ditt liv var bara ditt
och det gäller att svepa bägaren
innan tankarna börjar mala
Skräcken fanns där ju ändå alltid där
att bakfyllan skulle slå dig medvetslös


Du ville nå öppet hav
men klamrar dig krampaktigt fast vid bryggan
Det svarta vattnet skrämmer
och fingrarna vitnar av ansträngningen
Då spelar det ingen roll att ankaret är lättat


Det gäller att springa så fort du bara orkar
för att se till att fötterna aldrig nuddar marken

Plötsligt stod du där med alla lösa trådar
virade kring dina ömmande fingrar
Du hade hittat så många famnar men hittade du dig själv?
Hade viljan att bryta sig fri
blivit skräcken för att bli övergiven?