Alla ord jag någonsin hört ekar i mitt huvud.

Genom skogen springer vinden

och letar efter mig.

Jag gömmer mig under täcket

(varmt, klibbigt, äckligt)

och jag vet att det sista syret snart är koldioxid.

Fönstret ropar

"Det är inte farligt... Lita på mig!"

Men jag vet att vinden letar

och jag hatar när saker förändras.


För varje andetag rinner livet

längre bort.

Vinden ropar mitt namn,

jag hör det eka mellan träden.

Har vinden ögon? Kan den se genom mitt fönster?

Jag minns att jag inte dragit ner rullgarinen

fast det är natt

konstgjort dygnet runt.

Jag sover aldrig, men ändå:



Min kudde är slemmig.

När ska jag vakna?

Min mage är en knut.

Hur skulle jag kunna våga?


Vinden kommer närmre

och täcket är en borg.