Det var en sån där dröm som man bara har 43 gånger i livet
och som man aldrig vill förlora och aldrig vakna ur.
Den där varelsen som mamma kallar kråkjävel kraxade och jag svär att jag hörde en bil 500 mil bort i evigheten och att grannen vaknade av det.
Den oskyldiga fågeln flög genom mitt moln av drömmens sockervadd, spräckte några fogar,
och jag,
jag började dras mot verkligheten igen och jag lovar
att jag kände smaken av varmkorven de säljer på centrum
och jag ville kräkas för jag har inte ätit kött på 7813 dagar.
Och jag ville inte vakna i en svettig säng
så allt jag gjorde
var att hålla mig febrilt fast i drömmens dörrkarm och mina knogar blev vita
och jag ville skrika ur alla grå dagar och vara trygg
och jag kände mig som Dorothy i Trollkarlen från Oz
med den skillnaden att ingen kunde rädda mig,
för let's face it

Trollkarlen fanns ju aldrig eller hur?

och det var då en ängel med blåblommig klänning kom och sa att
du rår fan inte över några busstidstabeller.
Hon flaxade iväg och kraxade som kråkan och jag hör en miljard millimeter bort hur väckarklockan närmar sig
tick-tack-tick-tack
den digitala morgontuppen
och jag inser att den där
drömmen
är förlorad och kommer aldrig igen
och det är då jag vaknar helt
förvirrad borta yrvaken
och jag känner mig full av utköpt lådvin med äggröra i huvudet.

Men sen har jag rullat ur min säng ätit frukost borstat tänder gått till skolan
kommit hem sett på tv (ja, världen är full av crap) borstat tänder tagit på
nattlinnet.
Och hela dagen har det känts som om jag glömt något
(vem jag är?)
men vad

Och när jag somnar minns jag inte ens att det jag hade glömt
var drömmen som handlade om dig.