Det är alltid något kvar, alltid något som ligger bakom huden utan att göra något väsen av sig, men redo. Alltid redo.
En sorts väsen men utan ande, utan egen doft och substans.
För min del har jag känt det som en närvaro i alla mina dagar. Fötternas kyla mot stenarna i gatan, avgaslukten i kläderna efter en natt i tunneln. Och smaken i munnen när tre män avslutat sin trånad i ett betalt stycke kött.

Idag vet jag spåren av det som varit mitt liv. Trettio stygn där halsen möter bröstkorg och lika många över pannan och kinden. Händerna sårade av försvarets automatiska blixtar. Att slåss för livet.

Idag när jag än en gång gömt mig ser jag det som legat där bakom huden. Alla mina dagar av flykt, de som givit mig livet men ingen kärlek.
Vi som klarar oss, strå för strå, betalar med dubbelt skinn. Och den hud som växt för att bevara har blivit hård som bepansrade skepp.
Idag ser jag under.
Och förstår att huden som en gång var min har förtvinat i mörker.


Är det då så konstigt att havet sköljt min viloplats denna natt?
Och att vågorna kvävt all min rädsla för död.

Men när korpsvarta ögon ser in i min själ, svart som de ögon som speglar den, då undrar jag märkliga ting.
Då ställer jag frågor som ingen har sagt och då faller jag äntligen sömnlös undan mitt hot.

"Förstår du då inte, att allt det du levat har mening för alla som ännu är ofödda tankar? Ser du dig själv som ett offer att ständigt begrava eller vet du ditt värde att öppna de gravar som andra har lagt sina liv i?"

Så sjunger den djupsvarta fågeln och vem är då jag att förneka?

Jag väver min klädnad och pansartung rustning står stel av förtvivlan i solen.
En naken gestalt är mitt väsen
och under mig själv vilar
jag