Förr ville jag, jo jag ville faktisk det, berättade det för mig själv flera gånger. Bara mig själv. så en dag kände jag att jag kunde berätta, hemligheten skulle få komma ut, skammen skulle få rot till att blomstra. Eller kanske dö ut.

Där satt dem, ett helt gäng, ivriga, trötta, likgiltig. Till att höra vad jag hade att erkänna. Skulle jag verkligen, jag kan alltid smita ut, hitta på något, vågar mitt ego ta denna smäll. Vad ska dem säga?

"Jo så de är så att jag sedan några år tillbaka (egentligen en månad sedan) haft en plan om att korta mitt liv om det hann bli tillräckligt långt. Tillräckligt långt som planen var ämnad att utbryta till det vill säga. Jo, jag håller mina nära och kära väldigt, väldigt nära. Jag är rädd för, ja, ni vet vad. Det där, det där slutet, ljuset, ja, ni vet det där. Inte mitt slut, ja, alltså, det bryr jag mig inte alls om, jag är inte självisk , jag lovar.

Jag orkar bara inte, eller orkade, detta var då. eller liksom, jag orkar fortfarande inte, jag blir fortfarande skräckslagen i mina tankar om tanken att någon i min närhet, någon jag tycker om, att någon skulle, ni vet, nå det där ljuset. Ändhållplatsen

Min plan var enkel, eller rättare sagt idén till den oplanerade planen var enkel. Den dagen då jag kände att det var nära, att chauffören snart skulle ropa i mikrofonen. Den dagen då hoppet hade gott vilse i skogen och anmälts försvunnet. Den dagen skulle det ske. Jag skulle få möta ljuset först, endast rätt så, jag är inte självisk, jag lovar.

Jag ville ha kontroll, jag ville bestämma över mitt öde, jag tror inte på ödet. Gav mig själv legitimitet, övertalade, jag är en god människa, inte självisk, jag lovar. "

Där satt dem och där stod jag, som ett fån jag kände mig när jag yttrade dessa ord, som ett fån. För dem visste, även jag. Jag berättade sanningen, jag berättade varför denna plan bara tillhörde då tiden, och dem förstod.

visst var jag självisk, jo minsann. men inte en ond människa för det