klockan tickar ständigt
med en hånfull röst
i spegeln man kan se det
räknar varje höst

vackra döda ögonblick
ligger där på rad
före detta sländor
som levde blott en dag

åh kära kära dåtid
skira skira regnbågsvingar
ni frusna transparens
som av tiden blivit tvingad

hur jag än försöker
att få er tillbaka
så förbjuder mig naturen
något mer än saknad

istället jag forceras framåt
av tidens kalla hand
som ständigt pekar framåt

mot en horisont i brand.