Du är så naiv
och det smärtar mig att
varje slag träffar så rätt.

Jag har gått igenom
detta med så jag vet
känslan av att vilja dö.

Jag minns fortfarande färgen på kaklet jag låg på, och hur gärna jag ville ligga på mattan men varje cm dit verkade vara mils avstånd och smärtan var outhärdlig. Alla timmar som passerade. Jag kommer ihåg känslan som om det vore igår och vissa morgonar glömmer jag hur många år det faktiskt gått. Det känns som om man kan springa i en evighet för inget kan göra mer ont men när man väl försöker röra sig inser man att man är orubblig. Det finns inget som kan jämföras med hur mycket ansträngning varje andetag kräver och att kan får koncentrera sig på att leva i nuet istället för att dagdrömma sig bort i dåtid. Vissa morgonar känns det helt okej, man vaknar och tror sig vara botad från denna galenskap men efter ett par timmar med betänke tid är man återigen mörbultad inombords och man frågar sig själv tusen gånger om vad man gjort för fel. Det finns inget som någon kan säga som hjälper, det blir lättare men det går inte över. Någonstans på vägen lär man sig att hantera smärtan.

Jag vill att du ska
känna mig fullkomligt
innan och utantill.

Det finns till och med
stunder jag tror du
att du faktiskt gör det.