Natten hade varit tyst. Som en stjärnklar höstdag i mörker.Vägen hade varit rak blank och bred. Nu kom morgonen. Den bredde ut sig genom skogens träd. Man kunde se mossa på de kullvälta stenarna. Den sista stjärnan glödde trofast.

Tankarna hade varit på annat håll. Fått natten att snabbt rinna igenom. Som ett konstgjort vattenfall i stadens park. Ändå hade mycket hunnit hända. Åren på Linfjärda, de lyckliga sommaråren i vintermodd. Rummens solblekta gardiner. De knarrande golvens tiljor. De omålade fönsterkarmarna.

Hon hade varit lycklig där. Trodde hon. Såhär i livets efterspel förstod hon. Det var i ljuset som kom in, genom fönstren hon var förälskad i. Längtan ut till det ljusa vackra. Målarfärgsburkarna som stod där. Väntandens på att öppnas. Var inte hennes förälskelse som hon trott. De nyköpta trasmattorna kunde inte dölja knarret. Hans kyssar bara förlängde hennes väntan, ut till ljuset. Himlens nattstjärnor och morgondagg.

Det var därför hon vandrade här. Ensam. Under taket av nattmörker. För att andas frihet. Bara gruset under fötterna. Frihetens knaster. Men ändå fanns ett tvivel. Hade hon gjort rätt. Som lämnat de glada trasmattorna. De oanvända målarpenslarna på diskbänkens glatta yta. Hans sovande andetag i den gammalmodiga sängen med den höga huvudgaveln.

Ännu fanns tid att återvända.