Jag blickade uppå himlen,
solen den stråla' o sken,
och värmde upp så världen,
och gav mig bruna ben.
Ack människan är så liten,
en mikrob i oändlig rymd,
och rymdfärder till månen,
blandat med biblisk synd.

Men så skedde så ett under,
nåt hemskt för våran värld,
och stjärnan uppå himlen
den aldrig mera är...
Och en krona prydde hans huvud,
och sen han falna' och dog,
och mörkret trädde an himlen,
och ingen mera log...

Och i mörkret sprang man,
gata upp och gata ner,
och skrek så i förtvivlan;
"...snart ser vi intet mer!"
Och vågen sköljde över
Merkuri broder som dränktes,
och Venus blev ett bålverk,
och brann så upp o' blänkte...

Och lärde män de spana'
uppå himlen och sökte svar,
men fann att vågen sku' bränna,
den sida som var "dag".
Och de fann att Norden var säkrast,
ja, att ta sin tillflykt till,
för att där uthärda,
när vågen den tog till.

Och vågen slog upp på stranden,
brände hårt det land,
som låg utmed kanten,
och nu bildade världens rand.
Och de blickade uppå himlen,
och fann att de levde än,
men endast stjärnor lyste,
långt, långt iväg.

Men så skedde nåt vackert,
och deras blickar mot himlen såg,
bort, långt bort i fjärran,
en ny stjärna flamma' opp.
Men värmen den var ej deras,
och långsamt människan dog ut,
och till slut en evig istid,
gav Jorden sin sista salut...