en gång var han
ja, jag tänker på honom
som skulle kunna vara marcus birro
eller för all del även hans bror
men som är någon annan,
en mycket märklig man
från min hemstad, som drack och åt
på samma tapas som alla andra
låtsasindivider med påtagliga alteregon
för att skyla våra komplexfyllda ansikten
då hållplatsens uppenbara existens fick oss att kräkas upp
vinet, häxan på betongväggen
över miljonkomplexet skinande
anonymitet och förintelse av drömmar
som tog större plats än de fysiska kroppar
vi alltid omgavs av
gnidandet mot ryggen, benen
det flåsigt svettiga sätet
av en annan varelse
när vagnen rullade hem genom stan
som förstelnade marionetter
brukade han, som inte var marcus birro
eller inte heller dennes bror,
knulla mig i min vita höga värld
till the smiths
ibland tillsammans med ensamheten
på rakbladsvassa
ägodelar
som döda vinklar
på min ekivoka
samtid